carolinateodor

Nu är det gjort. Vi har skickat in förskoleplatsansökan. Vi rangordnade fem olika förskolor nästan bara baserat på hur de ser ut utifrån och hur långt bort de ligger. Lite ytligt kan tyckas men jag har försökt få kontakt med dem för ett besök men det tycks vara lättare sagt än gjort. En ska vi iochförsig hälsa på på måndag, en ska återkomma och en har besökstid sista fredagen varje månad och så länge ska vi inte vänta med ansökan. Som jag förstår det kan man dock ändra i ansökan och det är ju skönt för en velig våg som jag.

Idag började öppna förskolan i Mariagården igen. Som vanligt kom vi fram i sista sekunden. Vi slapp iallafall regnet på vägen dit. Teodor tycktes trivas. Han kröp runt lite halvförsiktigt i salen och var nära att bita grannmamman i tån innan jag stoppade honom. Jag mindes tillbaka till när vi var där första gången och han var pyttepytt och jag tyckte att de andra barnen var SÅ stora. Nu var han bland de större, bortsett från ett par barn som kunde gå. Tack och lov att han inte är störst... än. Efter sångstunden lekte vi och fikade med en mamma och en son som vi känner från föräldragruppen.

På vägen hem somnade Teodor i vagnen med huvudet lutandes framåt. Nu lär han sova länge så jag kan gå och handla utan att han vaknar, tänkte jag. Han vaknade dock när vi kom till kassan och var inte helnöjd med livet. Samtidigt stod en man och gastade hotfullt på den stackars tjejen i postluckan: You´re not doin your job! You gonna regret it!! Svensk som man är tänkte jag att varför gör ingen något? Men jag gjorde heller inget själv. När vi hade handlat satte vi oss utanför affären och väntade på Jimmie som skulle komma och hjälpa oss med kassarna. Jag är nämligen lite av en latmask när det kommer till att bära tunga kassar. Den gastande mannen kom aldrig ut under tiden vi satt där. Sedan kom polisen med blåljusen på. Tur att någon gjorde något, tänkte jag. Nästa gång ska jag agera. Nästa gång.

Skäms på mig. Vad är jag för en förebild?

Igår var det dags för det faktiskt efterlängtade midnattsloppet. Var en häftig upplevelse! Spöregnade hela dagen och på vägen dit men när vi stod i startfållan och väntade på den drygt 30 minuter försenade starten var det uppehåll. Vi behöll laddningen och får vara nöjda med tiden, både jag och Jimmie. Det kändes som att jag hade kunnat ge lite till men det var nog tur att jag inte gjorde det. Att vara mer sliten idag än jag har varit hade inte varit värt det. När vi kom hem på natten med fuktiga och leriga löparkläder och möra ben hade barnvakten aka farmor dukat upp med mackor, bullar, thé och tända ljus. Myspys.



Idag har vi som sagt varit lite slitna. Åtminstone två av oss.



Efter en skön nap och lite friidrotts-VM på TV gick vi till lekparken. Teodor fick ha på sig loppisregnbyxorna så att han kunde leka fritt.



Imorgon är det dags för BVC för 8-månaderskontroll. Nu är Teodor nämligen över 8 månader och därmed ingen bebis längre. Exempel på färdigheter som han behärskar numera är att krypa på knäna (istället för att hasa sig fram), dricka SJÄLV ur pipmuggen och titta på lampan när vi säger: Teodor, var är lampan? med våra allra töntigaste föräldraröster. Dessutom fick han en tredje tand uppe till vänster för ett par veckor sedan.

Och innan vi vet ordet av har nog även han sprungit sitt allra första midnattslopp.

Febern kom tillbaka natten till igår men sedan försvann den igen. Blev dock en seg dag hemma på dagen men på kvällen tog vi en promenad till Heden för att titta på pappas korpenmatch.



Idag var vi på en nyöppnad Barnens Hus-affär i Sisjön. De bjöd på saft, kaffe och tårta och då är det klart att man blir shoppingsugen! Vi köpte en leksak, såpbubblor big size och en tröja till Teodor. Vi köpte nästan en fint regnställ också men det får vänta lite. Så mysigt att se alla gravida som tittar på barnvagn och sådant. Lite avis blir jag på att de har så mycket spännande framför sig. Men å andra sidan var de nog lite avis på oss också.




Hur matchen gick?
1-1. Målgörare: J.P.

Igår var min lille älskling sjuk och därför sov han i princip hela dagen.



Idag har han mått bättre och vi kom ut på en promenad för att hämta tröjor inför lördagens Midnattslopp.

Som ni vet är hösten snart här och det är helt okej med mig men det är ändå ganska härligt att minnas tillbaka till Sandhammaren i Österlen...

Nu reser jag till söderns land
till varm och solig strand
jag surfar över vågorna
som tar mej in till land
där flickorna dom dansar
hula-hula natten lång
i takt med vindens melodi
sjunger vi en sång

Av: Vikingarna


Nejdå, vi ska inte resa någonstans. Vi ska stanna här i Götet och göra ögonblicken till fina minnen. Men visst är det härligt att drömma sig bort ibland? Tänk er den här killen på en varm och solig strand...

Det blev Eldkvarn i torsdags och de var riktigt bra! Teodor njöt av musiken som han troligtvis hörde trots att han hade hörselskydden på sig.




Och som Eldkvarn sjunger i Fulla för kärlekens skull:
Vi har vingar av guld
och vi ramlar omkull
så ramlar Teodor som sagt runt här hemma. Nu har vi lånat en hjälm och med den på kan vi slappna av lite mer. Det känns som att han har blivit lite mer försiktig nu men det kanske är inbillning eller tillfälligt. Han ser dock desto mer busig ut när han har hjälmen på sig. Eller vad tycker ni?



I fredags köpte vi en grön slags tunnel och en grön matta på IKEA. Sedan kom två goa kusiner och en go morbror. Det blev en heldag på Liseberg på lördagen med karuseller, båtåkande, Kållerado, glass, gröna kaniner, sockervadd och en obligatorisk 5-kamp. Behöver kanske inte gå in på detaljer angående 5-kampen men jag kan säga att en av oss var en jäkel på slangbella och att hon även vann en Twistpåse på Twisthjulet.





Nyss sa Jimmie helt seriöst:
Teodor ställer sig alltid upp med högerbenet först så det känns som att han är högerfotad.

Och kanske blir han en Blåvit ängel. Med vingar av guld.

Nu börjar jag på allvar fundera på om vi bör skaffa hjälm till Teodor. Han ställer sig mot allt möjligt, såsom tvättmaskinen, badkaret, TV-bordet, soffbordet... Och ett, tu, tre så trillar han och i värsta fall hinner vi inte fram för att dämpa fallet. Hoppas att han tids nog lär sig att det gör ont att ramla och att det därför bör undvikas.



Igår kom jag fram till att det är synd om mig. Motiveringen är att eftersom vi har det så himla bra nu kommer kontrasten bli så stor när vi har det dåligt. Igår var nämligen en sådan där dag då allt var lite för bra för att vara sant. Teodor vaknade kl.10.20. Vi åt frukost och gick sedan via gungorna ner till Trädgårdsföreningen där det var massa Göteborgs Kulturkalas-ståhej. Var mysigt att vara bara jag och Teodor. Något som jag behöver öva på. På vägen hem började det regna. Vid Näckrosdammen mötte vi ett gäng smått onyktra ungdomar. Mellan en av dessa och mig uppstod en dialog:
- Är du ute och går i regnet? Var har du paraplyt? frågade killen på Göteborgska.
- Hem-ma, svarade jag på ännu mer Göteborgska.
- Jaså, hem-ma. Men jag kan vara ditt paraply! svarade han då.

Jag log hela vägen hem.

Ikväll ska vi kanske se Eldkvarn på Götaplatsen.

Oj, vad det är synd om mig.

Att protestera högljutt om han inte får sin obligatoriska fruktpuré efter maten
Att pilla en på nagelbanden när han sitter i ens famn
Att utforska samtliga rum i lägenheten hasandes i full fart
Att stå upp i sin säng hållandes i spjälorna
Att gunga på sin gunghäst som han vann på Liseberg med farmor




Och att fortsätta vara
alldeles, alldeles
underbar

Idag gick hela familjen ned på stan för att äta lunch och shoppa lite. I brist på platser utomhus blev det lunch på Jensen's Bøfhaus och det dög bra. Teodor fick en pysselbok och en grön ballong. Han hade så skoj med ballongen att han tappade byxorna flera gånger. Dessutom blev han tydligen väldigt trött för nu har han sovit i typ två timmar i vagnen och det händer typ aldrig nu för tiden.



Shoppingen då? Nej, vi shoppade inte en enda liten pryl trots att jag försökte. Inget kändes värt det. Det händer typ heller aldrig. 

Jag hade låga förväntningar på denna dag då jag trodde att det skulle spöregna. Det gjorde det inte och dagen blev riktigt bra. Vi gav oss ut för att gunga på förmiddagen men då somnade Teodor i vagnen. Därför tog vi en promenad mot stan och hamnade på en mysig leksaksaffär i Haga som heter Tant Grön. http://www.tant-gron.se/ Efter att ha pratat lite med kvinnan som drev affären fick jag veta att de satsar på trä, tyg och plåt samt att de även har en affär i Kungälv. Jag hittade två leksaker till Teodor som jag är väldigt nöjd med. (Se nedan) Sammanlagt kostade de 208 kr. Teodor fick också en fin balong som han var och är väldigt fascinerad av.



Därefter begav vi oss för att gunga vid näckrosdammen. På vägen dit mötte vi Henrik Lundqvist. Trodde jag. Tills jag kom på att det antagligen var Joel. Vi stannade också till vid Stadsbiblioteket för att låna lite böcker och toaletten. Helt hopplöst att byta blöja på Teodor på skötbord numera! Han ligger aldrig still och framför allt ligger han aldrig kvar på rygg! Härligt med utmaningar!! ;) I gungan utmanade han mig inte alls. Han satt lugnt och fint och log. Ibland sprattlade han med benen som för att få högre fart. I gungan bredvid honom gungade en pojke som brukar var med på Öppna förskolan så jag pratade lite med hans mamma. Mycket trevligt!

Ikväll ställde sig Teodor upp mot ryggstödet i soffan alldeles på egen hand! Inte en, inte två, utan TRE gånger!! 






Klart att det var värt ett eget inlägg.

Nu har Jimmie börjat jobba igen. Därmed är min semester också slut. Om det innebär att få sova till tio och vakna bredvid min älskade son och sedan ha en helt fanastisk och oplanerad dag framför oss, så är det helt okej med mig.

Jag har börjat kolla lite på när Öppna förskolorna öppnar igen. På en sida stod det Babyöppet (0-8 månader). Jag har gått och funderat på när Teodor slutar vara baby/bebis och börjar vara... barn. Nu har jag alltså fått svaret. 27 augusti är Teodor ingen bebis längre. Tips på hur man stannar tiden mottages tacksamt.

Idag har jag lyssnat på lyssnarnas sommarpratare, Monica Nyström. Det handlade om hennes man som dog i cancer. Hon pratade fint och inlevande och jag grät. Med våta kinder och stor tacksamhet över mina nära och kära målade jag om lära gå-vagnen som Teodor fick i present på sin välkomstceremoni.

Före:


Efter:

Det blir som det blir är ett motto som jag mer och mer försöker leva efter. Allt går helt enkelt inte att planera. Framför allt inte när man har barn. På sätt och vis är det skönt att släppa kontrollen. På sätt och vis är det kanske ett bra sätt att leva för att få ut så mycket som möjligt av livet.

För en vecka sedan kom en av mina bröder och hans bedårande då snart 3-åring (idag precis 3-åring) på besök. Vi åkte till Delsjön och badade och åt glass. Jag sprang runt Delsjön och när jag kom tillbaka var jag verkligen helt slut. På stapplande spaghettiben försökte jag ta mig ner för den branta backen till den platsen där de andra var. Då möttes jag av Teodors då snart 3-årige kusin som sprang allt vad han kunde uppför backen och gav mig en kram när vi möttes. Självklart slängde jag upp honom i luften så många gånger han ville när vi badade sedan.

På fredagen var det Jimmies tur att springa så jag, Teodor, storebror och brorson tog en runda på stan. Vi gjorde några bra klipp och köpte en megastor glass. Vi kom hem lite senare än tänkt och var lite tröttare än beräknat. Vi gav oss ändå iväg till Liseberg för att träffa några kompisar. "Det blir som det blir", sa Jimmie innan vi gick. Och så blev det. Kompisarnas son var lite för trött för att orka med Liseberg så vi delade på oss ganska snart. Vi beslöt oss för att ta något att dricka och ladda på lite energi inför den tänkta femkampen. Olyckligtvis ramlade min brorson och slog sig så att han började blöda ordentligt i munnen. Han somnade snart i vagnen och vi kom liksom av oss och beslöt oss för att lämna Liseberg. På vägen ut stannade vi till vid Leksakshjulet och min bror vann en stor, fräck bil. Sedan gick vi till en restaurang och hade det trevligt. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt men det blev bra ändå.



På lördagen skulle min bror på bröllop så jag och Jimmie fick öva oss på att vara 2-barnsföräldrar. Vi spenderade större delen av dagen i Slottsskogen för att titta på djur. Det var supermysigt och jag var glad att det fanns skyltar där det stod vad det fanns för djur innanför staketen.



Dagen efter åkte storebror och brorson hem och istället kom två kompisar. Vi gjorde ett nytt försök med Liseberg och denna gång blev det både femkamp och ett par karuseller! På måndagen visade vi dem Brännö. Sist jag var där var när jag och Jimmie firade ett år tillsammans. Det är drygt fem år sedan nu. Lite häftigt att tänka på det. Undrar hur våra liv ser ut fem år från nu, 2016. På 1-årsdagen besökte vi inte Brännö brygga men det gjorde vi nu. Jag och Teodor gick upp och dansade och jag började sjunga " De e dans på Brännö brygga...". Sedan fyllde ett par pensionärer i och de kunde hela texten. Mer västkustskt än så blir det nog inte.



I tisdags gick vår lilla familj på stan och sedan mös vi en stund i parken. En bit ifrån oss satt ett gäng som såg ut att ha hamnat utanför samhället. Jag undrar vad de tänkte om oss och vad som har hänt i deras liv som har tagit dem dit. När jag satt och tänkte på det såg jag en man åka förbi i vad jag tror var en nercabbad Porsche. Hur blev han den han är?



Det blir som det blir. Eller blir det kanske vad vi gör det till?