carolinateodor

En märklig höst på många vis.

 

Jag har en bebis i magen full av liv. I december får vi en ny familjemedlem och det är alldeles fantastiskt. Exakt hur fantastiskt det är har jag svårt att ta in. Bebisen påverkar redan vår vardag mycket och har bidragit till lyckliga och oroliga stunder. Försöker föreställa mig vad det är för en individ och hur vår tillvaro kommer att bli när den tittar ut men det är svårt. Något jag lärde mig med Teodor är att det inte går att veta så mycket i förväg och nu försöker jag njuta av ovissheten, nyfikenheten och längtan. 

 

För några veckor sedan träffade jag min fantastiska och underbara mormor för sista gången. Jag visste när jag pussade henne i pannan och sa "Vi ses" att vi aldrig skulle ses igen men just då var det för stort och sorgligt att ta in. Två dagar senare somnade hon in och nu kommer hon aldrig tillbaka. När jag tänker på henne ler hon och skrattar och hon är frisk och pigg, det är så jag alltid kommer att minnas henne. Jag skrev en text till henne som jag läste i kyrkan på begravningen. Det kändes som en stor stund. 

 

Hösten är här med alla vackra färger. Det känns viktigt att ta vara på varje löv innan de faller.