carolinateodor

För tio år sedan träffades jag och Jimmie för första gången. Min kompis kompis hade träffat en kille som vi gick ut för att träffa och han hade en kompis med sig. En kompis som hade rest typ jorden runt och just kommit hem, lite tidigare än tänkt. Den kompisen kom att bli min stora kärlek och min bäste vän. Tänk om jag hade vetat det då, när han la armen om mig på dansgolvet och jag blev generad.

 

Det finns ingen som imponerar på mig mer, hur kan en och samma människa kunna så mycket och veta så mycket? Det finns ingen som kan ge mig mer glädje och trygghet, ingen som gör mig så lugn när allt känns som kaos. Ingen som kan så dåliga skämt som jag ändå inte kan låta bli att skratta åt. Ingen som får mig och våra barn att känna oss så älskade.

 

Förra helgen firade vi våra tio år genom att åka till Orust och le och umgås. Havet glittrade, livet glittrade och jag ville inte tänka på hur livet hade varit om vi aldrig hade mötts den där kvällen, det måste ha varit meningen. Jimmie är övertygad om att vi hade mötts senare om vi inte hade mötts då. Och han har säkert rätt, som vanligt.