Som jag skrev tidigare fullkomligt älskar Teodor Pippi Långstrump. I en av filmerna sjungs det en sång som har fastnat i mitt huvud och den vägrar släppa taget. Samtidigt som det är lite småjobbigt att den har fastnat är det lite komiskt att texten stämmer väldigt bra för mig just idag. Ännu en VAB-dag och väldigt lite gjort förutom att ge Teodor omsorg och närhet.

Mors lilla lathund av Astrid Lindgren

Mors lilla lathund sa:
Du må tro, jag jobbar bra,
fastän vet du vad;
inte just i dag,
jag gör det helst en annan dag.
Mors lilla lathund sa:
ingen kan så bra som jag,
men tycker du som jag,
tycker du som jag;
så gör jag det en annan dag:
Tra-la-la-la-la-la
i morrn då ska jag knoga
hela dess långa dag,
ja, oj, oj, oj, vad jag ska gno.

Ja och för ser du, därför så måste jag
ta det väldigt lugnt idag,
jo för just i dag
går det inte bra,
jag gör det helst en annan dag:
Tra-la-la-la-la-la
i morrn då ska jag knoga
hela dess långa dag,
ja, oj, oj, oj, vad jag ska gno.
Ja, för se du mors lill lathund sa:
jag gillar att jobba bra
men tycker du som jag
tycker du som jag,
så gör jag det en annan dag.

 

 

 

 

Mer så'nt.

När du kommer hem från jobbet hör Teodor dig redan när du vrider om nyckeln i låset. Han lyser upp och ropar "pappa!". Sedan springer han ut i hallen så fort och sött som bara han kan springa. Jag ser hur glada ni blir av att se varandra. Ni kramas. Jag är så stolt då. Och när ni har kramats klart kramas vi alla tre. Då borde tiden stannas en stund.

 

Jag blir så stolt och lycklig när du leker med Teodor. Det får honom att skratta så att fåglarna dansar. När du pratar med honom sitter han med halvöppen mun och lyssnar. Och när du sjunger vaggar han med och lär sig alla orden. Det är så uppenbart hur glad han är att det är just du som är hans pappa och det är jag också.

 

När jag inte orkar ibland så står du där. Stabil som en klippa men mjuk och varm. Du säger att du förstår men du klagar aldrig som jag gör. Du biter ihop och jag vill att du ska veta att jag ser hur du kämpar och hur jag vet att du alltid finns för mig. 

 

När jag ser på Teodor ser jag så mycket av dig. Och jag blir så stolt då. Och lycklig. Att det är just vi.

 

 

VAB... Det känns som att jag skolkar när jag inte jobbar trots att jag är frisk. Känns helskumt att vara hemma för att Teodor är sjuk trots att jag självklart inser att han behöver mig. Natten mellan lördag och söndag fick Teodor krupp och hade svårt att andas. Jag stod vid balkongdörren i nattlinne med Teodor i famnen så att han skulle kunna andas lättare. Det slog mig hur sällan jag är ute på balkongen nu för tiden. Samma natt fick Teodor feber som har pendlat upp och ner så jag var hemma med honom i måndags. Idag var min föräldralediga dag och jag tyckte att Teodor verkade frisk igen och bokade in ett besök hos frisören. För Teodor alltså, inte för mig. Detta gillades inte alls av Teodor som storgrät så fort vi klev in genom frisördörren så nu har vi skjutit upp det hela till min nästkommande föräldralediga dag. Det är med blandade känslor, även för min del, det där med att klippa av Teodors hår. Jag råkar nämligen tycka att Teodors gyllene lockar i nacken är bland det vackraste som finns och jag är därför lite rädd för vad som kan hända om frisören klipper håret lite för kort. Å andra sidan känns det bättre om någon annan än jag gör det misstaget. Oavsett vad det kostar. Nästan.

 

Exempel på andra saker som har hänt den sista tiden är att Teodor har blivit fullständigt förälskad i Pippi Långstrump (äkta vara, INTE tecknat), han har lärt sig vad alla i Teletubbies heter, han har varit på ett alldeles fantastiskt 2-årskalas och han har även blivit väääldigt noga med att ta på sig sina kläder själv. Oavsett hur lång tid det tar. Det känns så bra när vi kan ge honom den tiden.

 

 

 

 

 

 

Nej, det var inte värt det. Eftersom inte hjärnan var smart nog att tala om det för mig så gjorde kroppen det istället. Det hela ledde fram till beslutet att jag ska vara hemma med min fantastiske lille son varje tisdag från och med idag. Ett av de bättre besluten jag har fattat i mitt liv. 

 

Vi började den första föräldralediga tisdagen med att ta sovmorgon till 07.50 och efter en lugn morgon utan stress gick vi till Valhalla för att bada. Teodor stortrivdes i vattnet och skrattade och tjöt när jag jagade honom ålandes på mage i den grunda bassängen. Tanterna som var där på sin motionssimning charmades av min lille prins och jag var en mycket stolt mamma. Efter badet åt vi pannkakor i restaurangen och när vi kom ut från simhallen somnade Teodor efter ungefär två minuter och han sover fortfarande. 

 

I helgen var jag och Teodor hos mina föräldrar i Qvallsta. Helt fantastiskt och absolut nödvändigt för mig för att återhämta mig och fylla på energidepåerna. På lördagen firade vi min fantastiska mormor med skaldjursfest. Vyerna ger verkligen själen ro och helgen gick så fort att jag känner att jag snart måste åka tillbaka. Jag och Teodor flög dit och hem och det gick helt okej. Jag skulle inte kalla det smidigt att byta bajsblöja på en flygplanstoalett men det gick iallafall. Innan vi gick av planet på Landvetter sa en tant på raden framför oss att Teodor kommer bli musikalisk så som jag sjunger för honom. Vi förstår ju alla att hon menade ATT jag sjunger och inte HUR jag sjunger. Hursomhelst värmde det i hjärtat när hon lade till att vi är så duktiga, både jag och Teodor. Främlingar som ger en beröm värmer konstigt nog lite extra.

 

Idag var det en dam på en antikaffär som stöttade mig i mitt beslut om att stanna hemma med Teodor en dag i veckan. Hon sa att förr i tiden var oftast mammorna hemma men nu ska båda föräldrarna hinna göra allt OCH ta hand om sina barn och det är klart att det inte går ihop. Det var precis som att hon visste allt om hur vi har det och det kändes så skönt att hon förstod utan att jag begärde att hon skulle förstå. Hennes ord låter så självklara men trots det är det så många som sliter ut sig med en känsla av att inte räcka till.

 

Tänk om alla skulle vara lite mer som tanten på flygplanet eller damen i antikaffären och säga snälla saker och visa förståelse utan att det förväntas av en. Vad var det som drev dem till att vara så snälla och vad är det som hindrar oss andra?

 

 

Sedan sist har jag hunnit med en medelstor förkylning, tillräckligt liten för att kunna jobba och tillräckligt stor för att vara på jobbet utan egentligen orka vara där. Det där som kändes lite löjligt enkelt första veckan förvandlades till en väldigt tung uppförsbacke och jag började tvivla på att det är värt att jobba heltid och därmed känna mig som en sämre mamma till min underbare son. När jag stod vid kopiatorn i torsdags eftermiddag och kopierade uppgifter ur böcker som skolan inte har råd att köpa till eleverna var det som om hela kroppen skrek: "Åk hem till Teodor istället för att stå här och kopiera!!". Likförbannat stod jag kvar och efter en svettig bussresa hem med mycket tvivel i kroppen kom jag hem och var på så dåligt humör att jag inte orkade ta hand om Teodor. Istället somnade jag på soffan kl.19.40.

 

Så, är det värt det? Klart att det inte är, åtminstone inte varje dag. Men ibland står jag där i klassrummet och ryser av hur kloka eleverna är och känner hur häftigt det är när vi utvecklas tillsammans och då känns det som att det är precis där jag ska vara. 

 

Idag är Jimmie på svensexa så jag och Teodor har haft en riktig mor-och-son-dag och jag har njutit hur mycket som helst. Jag har orkat le, skratta, busa, trösta, gunga, gå på stan, gå på Liseberg, hälsa på syssling, köpa pizza, läsa böcker (om djur så klart) och bara vara nära. Och när jag har kraft kvar till sådant, då är det värt det. Nu är det upp till mig att varje dag spara energi i en liten ask som det står Teodor på. Ur den asken får ingen och inget ta energi. Inte ens en kopieringsmaskin.