carolinateodor

Sedan sist har jag hunnit med en medelstor förkylning, tillräckligt liten för att kunna jobba och tillräckligt stor för att vara på jobbet utan egentligen orka vara där. Det där som kändes lite löjligt enkelt första veckan förvandlades till en väldigt tung uppförsbacke och jag började tvivla på att det är värt att jobba heltid och därmed känna mig som en sämre mamma till min underbare son. När jag stod vid kopiatorn i torsdags eftermiddag och kopierade uppgifter ur böcker som skolan inte har råd att köpa till eleverna var det som om hela kroppen skrek: "Åk hem till Teodor istället för att stå här och kopiera!!". Likförbannat stod jag kvar och efter en svettig bussresa hem med mycket tvivel i kroppen kom jag hem och var på så dåligt humör att jag inte orkade ta hand om Teodor. Istället somnade jag på soffan kl.19.40.

 

Så, är det värt det? Klart att det inte är, åtminstone inte varje dag. Men ibland står jag där i klassrummet och ryser av hur kloka eleverna är och känner hur häftigt det är när vi utvecklas tillsammans och då känns det som att det är precis där jag ska vara. 

 

Idag är Jimmie på svensexa så jag och Teodor har haft en riktig mor-och-son-dag och jag har njutit hur mycket som helst. Jag har orkat le, skratta, busa, trösta, gunga, gå på stan, gå på Liseberg, hälsa på syssling, köpa pizza, läsa böcker (om djur så klart) och bara vara nära. Och när jag har kraft kvar till sådant, då är det värt det. Nu är det upp till mig att varje dag spara energi i en liten ask som det står Teodor på. Ur den asken får ingen och inget ta energi. Inte ens en kopieringsmaskin.