carolinateodor

En radhuslänga på min barndomsgata brann inatt. En kvinna dog. Jag fylls av minnen och svindlar. Pratar med mamma i telefonen och försöker ta in. Mamma bor inte kvar i området längre men hon känner så många. Jag slås av hur märkligt det är med minnen. Jag vet knappt vad jag minns från tiden där på gatan. Det är mest som en känsla blandat med en massa snabba klipp utan ljud. Ibland drömmer jag att jag är där igen. Jag åkte förbi där på gatan sist jag var hemma. Ville visa Teodor att här växte mamma upp. Pekade på vårt gamla hus och försökte få en glimt av vardagsrummet. Men det var så märkligt. Det var som att det inte handlade om mig. 

 

Imorgon ska Teodor ha sin första skolavslutning. Kläderna är framlagda, turkosa shorts med minikräftor på och en vit skjorta. Han är så fin och klok, min son. Och ibland gör han mig galen. Inte så ofta nu som förr. Imorgon ska han dansa vals med Alice.

 

Ett helt sommarlov har vi på oss att skapa minnen att bevara. Känslan är viktig då. Närvaron. Det blir utmaningen för mig. Att inte stressa på och se allt det där vi inte gjorde medan tid och möjlighet fanns. Istället se allt vi har och allt vi gör. Känna allt vi känner.

 

Innan tiden har brunnit upp.