carolinateodor

Jag springer med Emilia i springvagnen. Hon dricker vatten ur vällingflaskan och äter bokstavskex. Hon är tyst och jag tror att hon njuter. Jag flåsar i värmen. Svetten rinner innanför mina (lånade av Jimmie) springsolglasögon. Det är så grönt i skogen och jag känner mig stark och nöjd. Lycklig. 

 

Det ligger ett stort träd över stigen. Jag lyfter ur Emilia ur vagnen och kånkar över den otympliga vagnen och Emilia springer iväg längs stigen. Något sköljer över mig. Tänk när det blir hennes tur att kånka runt på mig, tänker jag. 

 

Vi måste leva nu. Vi måste leva nu. Orden ekar i mitt huvud mest hela tiden. De stressar mig ibland. Gör att jag inte kan njuta av oplanerade dagar. Jag kanske missar något! Men orden får mig också att leva så mycket jag kan, på mitt egna sätt. Just nu lever jag som mest och bäst när så många sinnen som möjligt är påkopplade i harmoni. Det låter enklare än det är Men jag älskar när det funkar. När jag upplever ögonblicken, på riktigt. 

 

När jag och Emilia har sprungit drygt 5 km är vi framme vid min favoritklippa. Emilia stannar till när jag har lyft ur henne hur vagnen. Hon sätter sig ner och försöker få av sig sina svarta adidasskor. Hon ger sig inte förrän hon klarar det. Min flicka, min underbara flicka. Jag hjälper henne av med kläderna och sedan vinglar hon ner mot vattnet med sina knubbiga ben. Hon tjuter av lycka, min underbara dotter. Sedan kommer hon tillbaka till mig och drar i mina träningsbyxor. Hon vill att jag också ska bada. Och det är klart att jag ska.

 

Vi måste leva nu. Men hur du lever bestämmer bara du.