carolinateodor

Jag vill så gärna minnas allt det stora i det lilla. Vill inte ta ett endaste dugg för givet. Inte dreglet från din mun till min hand. Inte ditt trummande med högerarmen i bordet. Inte dina glädjetjut kl 05:30 när du har sovit hela natten så att mina bröst nästan sprängs. Inte ditt lugn och din självklarhet. Inte ditt minspel när du fick provsmaka lite fisk och potatis för första gången. Inte ditt skratt när jag kittlar dig i armhålan. Inte dina leenden, inte ett endaste ett.

 

Vill så gärna att du ska veta att varje ögonblick känns värt att fira för att du finns här hos oss.

 

Idag cyklade Teodor själv för första gången! Jag försökte se, le och suga in ögonblicket. Det är ju en stor historisk händelse och jag var stoltare än tuppen.

 

Som om inte det vore nog med stora ögonblick satt hans lillasyster i barnmatstolen för första gången ikväll. Och sedan skrattade hon så hon tjöt när jag smörjde henne i armhålan. Det lät vackrare än musik och jag blev så smittad av skrattet att jag tog in henne till Teodor och Jimmie som läste saga, la henne på sängen och kittlade lite till.