carolinateodor

 

Alldeles för mycket tid har passerat utan verklig mening den här hösten och snart är det redan dags för adventsljusstakar i fönstren och röda gardiner. Innan vi hinner förstå att det har börjat kommer det att vara över igen och därför tänker jag verkligen uppskatta december och julkänslorna i år.

 

Vi började redan igår med att gå till Jul på Liseberg. Jag var nog mest taggad av alla tre och jag kunde verkligen njuta av varenda liten ljusslinga, varenda liten klunk av den varma chokladen, varenda andetag i den kyliga luften. Det jag njöt mest av var dock att beskåda Teodors målmedvetenhet när han gav sin önskelista och påse med nappar till tomten. Det var som att hela han kände att nu är det bara att göra det, och så gjorde han det. Släppte taget om sin trygghet. Han var så stark och jag beundrade honom så. På kvällen blev han ledsen men ville inte säga varför. Det var som att han bar på någon slags stolthet som jag så väl kände igen från hans far. Han är så stor nu, min lille pojke, och det finns inget jag kan göra åt det.

 

Men jag kan gilla december med honom. Jag kan pyssla, baka lussekatter, göra pepparkakshus, lyssna på julmusik och pynta hemmet rött med honom. Och jag kan njuta under tiden, finnas där och orka skratta. Det var någon som sa att det inte är kvalitetstid utan kvantitetstid som våra barn behöver med oss föräldrar och jag är beredd att hålla med. De behöver mycket av oss, vi behöver mycket av dem. Låt oss inte bara tycka att det är viktigt, låt oss visa det också. Inga julklappar i världen kan ersätta vår närvaro.

 

 

 

 

Häromdagen joggade jag till Delsjön. Utan klocka. Det fick ta den tid det tog och jag var nöjd bara med att jag orkade ge mig iväg. När jag kom fram till Delsjön kastades jag bakåt i tiden till Teodors första barnvagnspromenad. Det var riktigt kallt ute då och han var inte mycket mer än en vecka gammal, om ens det. Vi gick längst upp i backen och såg ut över Delsjön och när det började slutta lite och jag kände halkan under fötterna fick jag smått panik. Tänk om vi ramlar! Det gjorde vi inte. Jimmie tog ett stabilt tag i vagnen och gav oss trygghet, redan då. Inget skulle få hända vårt lilla mirakel som låg nedbäddad i Ullis gråa täcke i vagnen. Han var så liten då och redan så perfekt. Jag minns hur mycket jag undrade om honom då, jag var så nyfiken. Det var så lite jag visste.

 

Jag visste inte att han skulle bli den han är. Visste inte att han skulle kunna rabbla alla Astrid Lindgrens karaktärer utan problem. Och att han skulle prata om Pippi, Ronja, Tjorven, Emil och alla de andra flera gånger varje dag. Jag visste inte att han skulle älska djur, allt från kossor till lejon till spindlar. Att han skulle vilja somna hållandes någon i handen, varje kväll, det visste jag inte heller. Men framför allt visste jag inte att han skulle väcka sådana känslor inom mig. Det där skrattet han har som smittar, den där smärtan när jag känner att jag inte räcker till, den där sorgen när han tvingas se mina tårar, den där stoltheten jag känner när jag ser hur stolt han är över att kunna själv eller när han delar med sig till sina vänner.

 

Och så den där Kärleken till dig som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Kärleken som inte kan kläs i ord. En dag kanske du förstår att varje andetag är för dig, alltid. Med dig är nuet det enda som räknas och då får det ta den tid det tar.