carolinateodor

 

Alldeles för mycket tid har passerat utan verklig mening den här hösten och snart är det redan dags för adventsljusstakar i fönstren och röda gardiner. Innan vi hinner förstå att det har börjat kommer det att vara över igen och därför tänker jag verkligen uppskatta december och julkänslorna i år.

 

Vi började redan igår med att gå till Jul på Liseberg. Jag var nog mest taggad av alla tre och jag kunde verkligen njuta av varenda liten ljusslinga, varenda liten klunk av den varma chokladen, varenda andetag i den kyliga luften. Det jag njöt mest av var dock att beskåda Teodors målmedvetenhet när han gav sin önskelista och påse med nappar till tomten. Det var som att hela han kände att nu är det bara att göra det, och så gjorde han det. Släppte taget om sin trygghet. Han var så stark och jag beundrade honom så. På kvällen blev han ledsen men ville inte säga varför. Det var som att han bar på någon slags stolthet som jag så väl kände igen från hans far. Han är så stor nu, min lille pojke, och det finns inget jag kan göra åt det.

 

Men jag kan gilla december med honom. Jag kan pyssla, baka lussekatter, göra pepparkakshus, lyssna på julmusik och pynta hemmet rött med honom. Och jag kan njuta under tiden, finnas där och orka skratta. Det var någon som sa att det inte är kvalitetstid utan kvantitetstid som våra barn behöver med oss föräldrar och jag är beredd att hålla med. De behöver mycket av oss, vi behöver mycket av dem. Låt oss inte bara tycka att det är viktigt, låt oss visa det också. Inga julklappar i världen kan ersätta vår närvaro.