Som jag längtar
Förrförra helgen åkte jag och Jimmie upp till Stockholm för att gå på Bon Jovi-konsert. Under konserten bestämde jag mig för att vara med på Knivsta Duathlon nästkommande förmiddag. Jag övertalades av min inspirerande storebror som också skulle delta. Jag har i princip aldrig suttit på en racercykel men att anta utmaningen var ändå ett rätt bra beslut, kom det att visa sig. Vi sprang 5 km, cyklade 2 mil och sedan sprang vi 2,5 km. Jag är framför allt stolt över ATT jag gjorde det och kanske inte HUR jag gjorde det, rent resultatmässigt, och den känslan ska jag bära med mig nästa gång jag står inför en utmaning.
Ett par timmar efter målgång åkte vi till Sunnersta för att fira min morfar som hade fyllt 85 år. Det hölls tal, det fälldes tårar och det skrattades. Det slog mig vilka förebilder de är, mormor och morfar, och jag hoppas att de förstår det. Så kärleksfulla och sådana kämpar.
När vi hade kommit hem till mamma och pappa igen efter kalaset satt jag och mamma och pratade, drack rödvin, åt Marabou och såg på solnedgången på altanen. Det kändes som 100 år sedan och jag insåg hur hon har varit saknad.
Dagen efter åt vi frukost ute på tomten och min bror och hans familj kom förbi. Vi smed sommarplaner och min brorson fick en fotobok i fyraårsförskottspresent av oss. När han öppnade presenten och fick hjälp av sin storebror att läsa de första raderna i boken var det svårt att hålla tårarna borta.
Som jag saknar dem alla.
Och som det gör ont att älska dig, Teodor. Snart är mamma hemma hos dig mer. Snart är mamma piggare igen.
Som jag längtar.