carolinateodor

Nu har vi tiden och dagarna. Möjligheterna. Att cykla på utflykter, upptäcka, inreda, städa, rensa, träna, baka, lyssna på böcker, kittlas, sjunga och dansa. Ta det lugnt. Och ha energi över. Leva. 

 

De där möjligheterna och deras oändlighet kan stressa sönder min hjärna. Vad ska vi välja idag? Om en kvart? Valde vi rätt? Borde vi ha gjort något annat från listan? Borde vi göra mindre? Vara mer?

 

Jag fattar att det inte är synd om mig. Och det kan stressa mig ännu mer. Jag har ju inget att klaga på. Kan få för mig att det är lättare att jobba. Rutiner med tydligare gränser. 

 

Men så ler själen ibland. Som idag kl. 7:23 och jag är påväg hem från gymmet och lyssnar på När sommaren kommer av Winnerbäck. "När sommaren kommer ska jag visa dig bättre da'r..." Jag inser då att jag inte har längtat så desperat efter sommaren när månaderna var som mörkast. Jag trivdes ganska bra då, och därför är det svårare att höja trivselribban nu. Det måste inte vara så jävla bra hela tiden och det blir lättare när jag påminns om det.

 

När jag skriver detta och Emilia kommer och kräver både vantar och mössa för att inte frysa på terrassen inser jag att det är precis som jag vill ha det.