carolinateodor

Denna helg samlar jag på mig mys och minnen med familjen och underbara vänner i Uppsala och Knivsta. Vill inte att tiden ska gå så fort!! Teodor ligger i skrivande stund på min mage och sover. Ingen kan vara sötare tycker mamma. Återigen klädde jag på honom kläder i strl 50 trots att det är för litet nu... Funderar på om jag alltid kommer att vara en sådan mamma som inte vill acceptera att han har blivit äldre. Undrar hur det kommer bli när han flyttar hemifrån... Nåväl, lite tidigt att tänka på det nu kanske. Som väl är.

Teodor - jag älskar dig oändligt mycket!

På förmiddagen idag var jag och Teodor på BVC. Det var dags för vägning och mätning igen. Jag och Jimmie hade slagit vad om vikten så det var lite extra spännande denna gång. Jimmie tippade på 5076 g och jag på 5034 g. Jimmie vann. Och i just denna tävling känns det faktiskt helt okej. (Framförallt eftersom vi aldrig bestämde vad vinnaren skulle vinna mer än äran) Teodors vikt var kl. 11.38 den 26 januari 2011 5110 g!! Helt otroligt tycker jag! Över 5 kg-strecket innan han är en månad gammal är inte så illa pinkat av någon av oss! Så himla skönt att få bekräftelse på att amningen fungerar. Att jag får lite mer ont i ryggen är en överkomlig bisak. Längden var 58 cm... Blir nog en stor människa av lilla Teodor. Inte helt otippat iochförsig med tanke på att hans föräldrar inte är speciellt små.

Barnmorskan på BVC bekräftade även att det är vanligt att små barns mat- och sovrutiner varierar. Jag tyckte nämligen att jag hade lärt mig Teodors rutiner för några dagar sedan men nu är de helt annorlunda. Hon sa även att det är vanligt att de kan sova mycket vissa dagar för att sedan äta mycket andra dagar samt att han snart kommer in i en tillväxtperiod där han antagligen kommer att äta mycket...

Efter BVC-besöket var det dags att tvätta för första gången med Teodors sällskap. När vi kom hem var han lite småskrikig men orutinerad morsa som man är tänkte jag att det säkert går över snart. Jag samlade ihop två fullproppade IKEA-kassar med tvätt (typ 50 småhanddukar som vi har haft till bröstmjölk, spyor, kiss och dregel). Jag satte Teodor i sin bilstol och han lugnade ner sig lite grann men började snart skrika igen. Det går nog över i hissen, tänkte jag. Och det gjorde det. Men sedan började han skrika igen när vi kom in i tvättstugan. Det hjälpte inte ens med napp och vaggning. Jag övervägde därför att sätta mig i tvättstugan och amma men det kändes inte så värst lockande. Försökte därför skynda mig att sortera och slänga in tvätten och sedan åka upp till lägenheten igen. Jag var helredo att börja amma honom när vi kom upp för jag var säker på att det var därför han skrek. Men vad tror ni hände då? Han SOMNADE. Barn är bra härliga! :)

Imorgon ska vi äntligen åka upp till Uppsala och Knivsta! Ser verkligen fram emot att få träffa alla nära och kära där uppe och att de ska få träffa vår lille prins! Ska bli spännande att se hur bilfärden går...  

Vilken underbar känsla det är

när du ligger där och skriker

så att du blir röd över hela kroppen

Och när jag lyfter upp dig

blir du tyst, lugn

och gyllene igen



Av: Carolina

Har just kommit hem från en runda på stan. Teodor sov sött i vagnen nästan hela tiden. Märkte att man får lite nya perspektiv på affärerna när man tar sig fram med barnvagn. T.ex. har jag aldrig tidigare behövt uppmärksamma var hissarna i affärerna finns. Jag trodde att man tog sig upp via rulltrapporna men det är tydligen förbjudet enligt varningsskyltarna och den varningen vill man ju inte äventyra. Helt okej att ta hissen. Tur att man inte är hissrädd. Vidare är det inte helt lätt att ta sig fram mellan alla kläder. Det är inte sällan man får ta omvägar eller helt enkelt struntar i att kolla på vissa grejer pga att man inte kommer fram. Idag besökte vi bland annat Zara och tog hissen upp till barnkläderna. De har SÅ söta kläder där! Köpte en luvtröja till Teodor som nog passar bra om några veckor... Han har redan börjat växa ur en del kläder... Känns lite konstigt. Kommer på mig själv att förneka det och ändå krångla på de urväxta kläderna...

En annan sak som jag funderade på när vi gick på stan var hur jag skulle göra om jag blev akutkissnödig (vilket inte hör till ovanligheterna). Om vi snabbt skulle hitta en stor toalett skulle det med största sannolikhet gå bra men hur skulle vi göra om vi bara hittade en toalett som vagnen inte får plats i? Som jag ser det finns det då 5 alternativ (men inget känns helt bra).
a) Lämna vagnen med Teodor utanför medan jag kissar så fort jag kan.
b) Samma som alternativ a men jag kissar med öppen dörr för att hålla koll på Teodor.
c) Lyfta ur Teodor ur vagnen (trots att han sover sött) och ha honom i famnen medan jag kissar.
d) Försöka hitta någon vänlig  och pålitlig själ i närheten som kan passa Teodor medan jag kissar.
e) Jag kissar på mig.

Ytterligare ett alternativ som ni kanske tänker på är att jag skulle kunna hålla mig tills vi kommer hem. Men nej, det är sällan ett alternativ för mig. If I gotta go I gotta go, om man säger. (Framförallt efter förlossningen... Jag har inte gjort mina knipövningar som jag borde verkar det som...)

Jag ska lämna kissandet nu. Idag gick det ju bra. Jag blev inte kissnödig förrän vi kom ur hissen hemma...

Innan jag avslutar vill jag dela med mig av något som hände när vi var på väg hem från stan. När vi gick upp för backen vid Humanisten hände följande. Jag gick och tänkte på vad duktig jag var som hade orkat gå så länge på stan. Kände mig stolt och försökte ha en bra hållning i ryggen trots uppförsbacke, halka och en massa grejer påpackade på vagnen. Vad händer då? Jo, jag blir omkörd av en annan mamma med barnvagn som med raska och lätta steg flyger förbi mig!! Helt plötsligt förvandlades min stolhet till en känsla av misslyckande. Tävlingsmänniska som jag är bestämde jag mig iallafall för att inte tappa dem ur sikte innan vi kom hem. (Och jag försvarade mig med att de minsann inte hade några varor på vagnen och det är klart att det är lätt att gå då.)

Nu ska jag och Teodor sova en stund och ladda inför att fira pappa Jimmies födelsedag ikväll!

Igår var det dags för en tripp till Frölunda torg för att köpa nya byxor. Mina gravidbyxor är lite stora i midjan (tack och lov) och de byxor som jag hade innan jag blev gravid kommer det nog dröja innan jag kommer i igen... Det var dock lättare sagt än gjort att köpa byxor eftersom min kropp har förändrats en del. Det var inte många byxor som kom över låren och jag fick gå upp ett par storlekar för att överhuvudtaget få på mig dem. Jag kom trots detta hem med två par byxor till mig och en rutig vårjacka till Teodor. Vad spelar en degig mage för roll när jag en så söt son att få köpa vårjacka till?

Efter shoppingen bar det av till farmor Rigmor. Teodor sov väldigt mycket och var inte intresserad av att äta trots att det var flera timmar sedan sist. Detta var första gången jag upplevde oro över att han inte åt tillräckligt. Detta tog han dock igen senare på kvällen och då blev mamma lugn igen.

På kvällen kom morfar Samuel på besök och Teodor somnade i hans famn efter att de båda hade ätit. Vi köpte hem middag från en mysig och genuin Italiensk restaurant som ligger i runt knuten. Teodor fick ta del av detta via min bröstmjölk.

Under de senaste tre nätterna har Teodor vaknat och haft ont i magen tidigt på morgonen. I natt började detta vid halv fem och det var svårt för honom att komma till ro. Han hade även svårt att äta ur mitt sprängfyllda bröst så jag handpumpade ut lite så gick det lite bättre sedan. Jag förstår inte hur jag kan ha så mycket mjölk i brösten!! Det är jobbigast på natten när de bara rinner och rinner... Tydligen ligger detta i släkten. Enligt rykten fick min mormor sälja sin mjölk på BB till de som hade för lite. Jag hade kunnat tjäna en riktig hacka på det! Jag är i alla fall nöjd att det inte är tvärtom. Hellre för mycket än för lite. Antar jag.

Om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där
jag aldrig ger dig
men du
jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

110117

Jag minns inte så mycket om tiden precis efter förlossningen. Jag minns att de kom in med fika och en bricka med rosor och en svensk flagga. Jag minns också att jag nästan var för trött för att äta något. Dessutom lade jag den lilla energi som jag hade på att studera Teodor. En smörgås blev därför kvarlämnad med stelnad ost på och teet kallnade. Lunchen som jag åt senare på dagen var däremot i särklass den godaste måltid jag någonsin ätit! Varje tugga var en fröjd! (Vad den innehöll är inte relevant i sammanhanget)

 

Dagarna efter förlossningen har jag ganska diffusa minnen från. Jag minns känslan av att folk pratade med mig, jag tittade på dem men jag kunde inte ta in vad de sa. Detta kändes lite märkligt för jag förstod att det var viktiga saker som de sa till mig. Som tur var var Jimmie ofta med och han hade lättare för att lägga allt det viktiga på minnet.

 

Vi fick ett eget rum på våning 8, dvs BB. Det fanns två sängar i rummet, en på vardera sidan. En som man kunde höja och sänka huvudändan på (manuellt) och en vanlig säng. Jag var inte speciellt förtjust i någon av dessa. Dessutom fanns det en stel och ful fåtölj där jag fick sitta när jag försökte amma, inte så värst bekväm den heller…

 

 

110120

Till en början tyckte jag att det gick jättebra med amningen men efter ett tag blev det lite mer problematiskt. Teodor fick för dåligt tag om bröstvårtorna och det ledde till att jag fick sår på dem. Det hela blev som en ond cirkel för desto ondare det gjorde desto mindre tålamod hade jag när han skulle amma. De första tagen gjorde extra ont och vid vissa tillfällen drog jag tillfälligt bort hans huvud för att det gjorde så ont. När jag gjorde det blev såren ännu värre och det gjorde ännu ondare nästa gång… De snälla och välmenande barnmorskorna försökte hjälpa mig med olika tekniker för att få amningen att fungera bättre. De tyckte att jag skulle sitta i den fula fåtöljen för att få till en bättre ställning men jag spände mig oerhört mycket pga smärtan så amningstillfällena var inte direkt något som jag såg fram emot. Jag var så fruktansvärt trött och så fruktansvärt trött på smärta!

 

Vid ett amningstillfälle kom en barnmorska in för att hjälpa mig och det kändes som att jag gjorde precis allting fel. Teodor hade ganska vassa naglar och det gjorde inte saken bättre när han rev på bröstvårtorna. Vi satte därför på strumpor på hans händer. Just vid detta tillfälle skrek han när vi försökte få på strumporna på händerna och barnmorskan rådde oss att vänta med det. Jag minns känslan av gråtfärdighet för att jag inte orkade mer. Detta läste barnmorskan av i mitt uttryck och sa att det är helt normalt att känna så. När hon bekräftade mina känslor brast det för mig och mina tårar droppade ner på lille Teodor som låg i min famn. Detta var första gången som jag fällde tårar efter hans födelse. Någon timme senare gjorde jag det igen men då av lycka över hur fin han var. Han låg i Jimmies famn och jag satt på sängkanten och vi lyssnade på Teodors Spotify-lista. Det var befriande att släppa ut alla känslor.

 

Något som förvånade mig under tiden på BB var min kropps förmåga att utnyttja sömnen. Jag sov ibland i 10 minuter och när jag vaknade var jag övertygad om att jag hade sovit i flera timmar. Detta gjorde också att tiden gick väldigt sakta.

 

Den 29 december var det dags att åka hem med vårt lilla mirakel. Det var fruktansvärt kallt ute! Jimmie gick ut i förväg för att värma upp bilen. När vi var hemma kände jag att det var väldigt skönt att slippa sjukhuset. Jag var ändå glad att ha stannat två nätter så att jag fick chans att återhämta mig lite och få lite amningstips. Det kändes lite konstigt när vi skulle sova första natten. Han sover ibland mellan oss, ibland i sin vagn bredvid vår säng och ibland på mig. Jag blir så stolt när jag vaknar och det har gått några timmar och han sover sött bredvid mig. Oftast sover han i ungefär tre timmar för att sedan äta och somna om igen efter ett blöjbyte. De första nätterna tog vi honom till skötbordet varje gång blöjan skulle bytas (detta var Jimmies uppgift när han inte jobbade) men nu brukar jag byta på honom i sängen.

 

På dagarna har vi inte fått några speciella rutiner ännu. Vissa dagar är jag väldigt trött och vissa dagar har jag lite mer energi. Något som jag har lärt mig är att inte planera dagen innan vad jag vill göra dagen efter. När jag har gjort det blir jag bara stressad när det inte blir gjort trots att det inte är speciellt viktiga saker. Vissa dagar har det också varit extremt halt ute och då har det inte känts värt det att ge sig ut.

 

Idag är en dag när jag har mycket energi och solen skiner ute så kanske blir det en promenad efter lunch, det får tiden utvisa. Vi skulle egentligen ha åkt till Uppsala idag men pga magsjuka hos en del släktingar planerar vi att åka upp nästa vecka istället.

 

Det är konstigt det där, ibland när Teodor är vaken önskar jag att han ska somna men ibland när han sover längtar jag tills han vaknar.

110111

Så kom han då äntligen, vår underbara Teodor!! Fick ett par kraftiga sammandragningar på julafton men jag trodde inte att de betydde något. (Vågade inte tro det) På kvällen hade jag lite svårt att sova men jag visste inte riktigt varför. Jag vaknade vid 7-tiden 25 december och upptäckte klart rött blod när jag gick på toaletten. Jag blev lite orolig och väckte Jimmie. Vi ringde till förlossningssamordnaren och hon rådde oss att åka till Specialistavdelningen på Östra. Jag hade lite blandade känslor eftersom det kunde vara något som inte stod rätt till… Väl där fick vi göra ctg och allt såg jättebra ut. Värkarna satte igång med 7 minuters mellanrum men de var inte så starka. De undersökte mig och kunde konstatera att jag var 2 cm öppen. Vi fick åka hem igen. Hemma kollade vi på film och försökte vila och fylla på med energi och jag badade vid två tillfällen.

Det gick inte så mycket framåt med värkarna… Kom med samma intervall men blev något starkare. På morgonen 26 december hade jag inte sovit något på ett dygn så då ringde vi igen. Vi åkte till Mölndal och jag var öppen 3 cm. Vi valde att åka hem igen. Jag fick ta två tabletter som skulle göra att jag kunde sova lite. Sov max 30 minuter men det var bättre än inget. På kvällen 26 december kändes värkarna starkare och jag blev lite orolig över att inte ha sovit så mycket. Vi ringde igen och åkte tillbaka till Mölndals Sjukhus ca kl.19 tror jag. De undersökte mig och sa att det var svårt att känna men att jag var öppen ca 5 cm. Det var mentalt jobbigt att det gick så långsamt framåt. Vi tog hissen ner och fikade på BB och sedan badade jag. Jag var så övertrött att jag fick ett par skrattanfall. Det pratades om att jag skulle få morfin för att kunna sova men istället bestämdes det att jag skulle ut och gå lite i korridoren. Jimmie var helt underbar och gav mig ett enormt bra stöd hela tiden. Vid ca halv två på natten gjorde värkarna så ont att jag fick lustgas. Jag blev lite lullig. Minns att jag dansade runt med gåstolen till Winnerbäck och att jag tänkte tanken att ta kort på Jimmie när han kissade. Jag började känna att smärtan blev för svår att hantera så jag bad om ryggbedövning. Det kändes som att det tog jättelång tid innan läkaren kom… Tanken var att jag skulle kunna sova lite sedan men de förklarade att trycket neråt inte bedövas av EDA. Klockan var nu ca 6.30 den 27 december. Jag minns att jag försökte sova men att det började trycka på nedåt mer och mer. Till slut tryckte det på så mycket att det kändes som att bebisen var på väg ut! Jag skrek på Jimmie som precis hade slumrat in att han skulle trycka på knappen. Barnmorskan kom in och undersökte hur mycket jag var öppen… jag var HELT öppen, dvs 10 cm och det var dags för förlossning!

 

Jag minns hur jag krystade och skrek och att jag kände mig stark. Det sved och kändes som en spricka i underlivet och därför var jag rädd att jag tog i för mycket. Helt plötsligt mellan en krystningsvärk vände jag mig mot Jimmie och sa att jag älskar honom. Jag minns att han blev tårögd och inte fick ut ett ord. <3 I övrigt minns jag inte så mycket av den här delen av förlossningen. Jag minns när jag såg Teodor och att navelsträngen var virad runt honom och sedan fick jag honom till mig. Jag minns inte ens om han skrek men det har Jimmie berättat att han gjorde. Det kändes så overkligt att ha honom på mitt bröst. Han började snart leta efter mitt bröst och tog ett bra tag om bröstvårtan på en gång. Jag brydde mig inte om att de höll på att sy i mitt underliv för jag hade fullt upp med att titta på Teodor och försöka förstå vad som hade hänt. Han fick en liten mössa på sig som höll på att rulla av hela tiden. Hans hy var så fin. Hela han var så fin. Den allra finaste.

Detta är ett axplock av tankar som jag hade under graviditeten... Känns så avlägset nu. 

100921
Det känns som att tiden segar sig framåt. Jag vill ha bebisen i mina armar nu. Jag är så väldigt trött. Försöker fortsätta fungera som vanligt men det gör jag inte. Njuter av varje rörelse jag känner i magen och kan inte låta bli att le när mitt älskade barn rumlar runt där inne. Längtan är så svår ibland.

Är på jobbet nu. Jobbar för mycket. Orkar inte hålla uppe tempot och effektiviteten. Det är inte det som är viktigast nu. Viktigast är att mitt barn mår bra i magen. Ingenting annat spelar någon roll.

Saknad, längtan, Kärlek.

101122
Älskade Teodor, fina Teodor, tänk att det är dags för dig att komma ut till oss snart. Tänk att jag snart får röra vid dig och lukta dig i nacken. Blir så oerhört lycklig när jag tänker på det! Älskar dig redan så mycket och den starka kärleken gör mig rädd ibland. Vissa stunder har jag tyckt att det har varit svårt att vara gravid på grund av att jag har svårt att begränsa mig själv och inse att jag inte kan orka göra lika mycket saker som förut. Det är framför allt jobbet som har stressat mig. Jag tänker att du ska hjälpa mig att sätta ribban för hur mycket tid och energi som är rimligt att lägga ner på jobbet. Jag förlåter inte mig själv om jag jobbar så mycket att jag inte har tillräckligt med energi kvar att lägga på dig.

Teodor hade fixerat sig och låg långt ner med huvudet när vi var hos barnmorskan för drygt en vecka sedan. Han sparkar ofta uppåt revbenen och ibland gör det lite ont men jag kan ändå inte bli arg på det. :) De sista dagarna har jag börjat få sura uppstötningar så därför köpte jag tuggtabletter mot det på Apoteket igår. De var tydligen någon ny sort men de var riktigt äckliga så jag drar mig från att ta dem! (Trots att det var Pepparmintsmak) De sura uppstötningarna samt att det är så trångt i magen gör att det är lite svårt att äta. Kan bara äta lite åt gången.

TACK för att du finns Teodor. Vad skulle jag annars göra?

101208
Vaknade av att jag hade ont i magen i natt. För en stund trodde jag att det var värkar och det kändes lite konstigt att det faktiskt kunde vara dags. Men det var inte dags. Inte än. Jag var öm högt upp på magen och kunde knappt ta mig upp ur sängen så fina Jimmie fick hjälpa mig. Efter en stund gick det över och jag kunde somna om. Sov ända till halv tio!

Sedan i torsdags har jag varit hemma från jobbet och det har varit väldigt skönt. Jag kan dock inte sluta grubbla på när det kommer vara dags att föda… Försöker njuta av att vara själv och ta dagarna som de kommer men det blir lite tråkigt i längden. Igår målade jag nästan klart Teodors tavla. Ska försöka bli helt klar med den idag. Ikväll är det sista gången på Magplasket men poolen är paj så vi ska ses på land. Innan det ska kanske jag och Jimmie åka till Frölunda Torg och kolla på julklappar till Teodor. J Vi är nästan klara med alla andra julklappar.

Har tänkt baka lussekatter flera dagar men det har inte blivit av… Får se om det blir idag eller kanske imorgon…

Så svårt att planera in lagom mycket. Kan ju hända att jag får vara hemma två veckor till och det kan hända att det är sista dagen idag. Hoppas garanterat mer på det sista. På söndag kommer Adde för han ska jobba på måndag. Tänk om han får träffa sin systerson då? Vågar inte hoppas för mycket (men det gör jag ändå).

I måndags var vi hos barnmorskan på Barnmorskegruppen. Allt gick bra som vanligt. Känns ibland för bra för att vara sant… Hon tyckte att magen hade sjunkit mycket nu och jag försökte tolka in att det kanske beror på att det är dags snart… Av de som jag känner som har fött barn nyligen har ingen gått över tiden. Tvärtom har de flesta fött en vecka tidigare… (Men jag försöker att inte hoppas och längta för mycket)

Du är gåtan som jag aldrig löser klart…

101215
Nu har vi passerat due date och det känns verkligen som att förlossningen närmar sig… Igår kväll kändes det i hela kroppen som att något var på gång. Vi packade väskan och jag kände mig skönt nervös och orolig på samma gång. Jag hade mycket sammandragningar som kändes ganska kraftiga och jag hade svårt att somna. Åt en STOR bit morotskaka och drack ett glas mjölk men var fortfarande hungrig. Somnade till slut och vaknade typ varannan timme och var småsvettig av sammandragningarna. Men så i morse kändes magen betydligt mjukare igen… Jag tittade på filmen Juno och sedan somnade jag om igen. Just nu känns det ganska lugnt i magen. Klockan är 11.07 och Jimmie var gullig och jobbade kort dag idag så han kan vara hemma och ge mig den trygghet som bara han kan. Just nu gör han en smörgås åt mig i köket och jag lyssnar på Teodors playlist på Spotify.

Ät trött, uttråkad och förväntansfull på samma gång. Det blir allt svårare att ta sig upp ur soffan.

Även om jag kanske inte borde hoppas för mycket eftersom det finns en risk att jag blir besviken så tror jag att han föds inom ett par dagar.

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor. 

Senare på kvällen…

Vill ju så gärna att du ska komma nu Teodor! Magen har varit ganska lugn hela dagen, nästan inga sammandragningar… får se hur natten blir. En dag i taget och du är SÅ välkommen när du väl kommer. Börjar bli lite väl tröttsamt med alla som frågar om det har hänt något än och om jag har känt någonting… det gör knappast väntan och längtan lättare. Tog ett skönt bad ikväll och nu ska jag snart lägga mig med mina två älsklingar. Vill ha båda på utsidan! Snart…

Du är min längtan.

101220
Älskade, finaste Teodor – när ska du komma ut till oss? Vi väntar och längtar så vi spricker snart!! Konstigt nog känns det längre och längre ifrån ju mer tiden går trots att det kanske borde vara tvärtom. På kvällen är du väldigt livlig och igår kväll hade jag mycket sammandragningar men jag sov bra hela natten och när jag vaknade kändes ingenting i magen…

Snart ska vi till barnmorskan. Jag hade trott att vi inte skulle komma dit igen men tji fick jag.

Det som känns lite jobbigt just nu är att ”alla andra” håller på och frågar om det inte är dags snart och om jag har känt något än. Det är svårt att veta om jag har känt något när jag inte vet hur det ska kännas.

Jag vill gärna att han kommer innan julafton samtidigt som det inte spelar någon roll egentligen… huvudsaken är att allt går bra.

Varför längtar du…?  (Magnus Uggla)

101220
Har haft en del sammandragningar idag och vill så gärna tro att det är ett tecken på att det snart är på gång. Så frustrerande att inte veta. Läst en del på internet men blir inte klokare av det. Har även varit väldigt trött idag, mer än vanligt.

Gick bra hos barnmorskan. Hjärtat lät fint och magen hade växt 1 cm sedan sist. (Förra veckan) Idag vägde jag 87,2 kg. Hoppas jag kommer i hyfsad form efter förlossningen. Just nu orkar jag inte bry mig om det.

Känns lite tungt att se ditt fina rum som stått klart så länge och din fina tomtedräkt som hänger på din säng och väntar på dig.

I need you now… (Avril Lavigne, Innocence)

101222
Fortfarande ingen bebis i våra armar. Det är en konstig känsla det här, en känsla som jag inte känner igen. På ett sätt känner jag mig nedstämd men när jag tänker efter har vi det så himla bra och har ingenting att klaga på. Än så länge är vi ju inom ramarna för ”det normala”.

Dagarna går liksom in i varandra och den ena dagen är den andra lik. Oftast vaknar jag ganska tidigt och kan inte somna om pga av hungern. Efter några smörgåsar (oftast tre) och en stor rosa kopp thé brukar jag somna om i en timme eller så. Resten av dagen spenderar jag i soffan. Kollar på TV/film, surfar och läser lite. Det känns så mycket bättre nu när Jimmie jobbar hemifrån så jag slipper vara ensam. En nackdel med väntan är alla tankar man hinner tänka, såsom tänk om någonting går fel? Försöker tänka positiva tankar men ibland smyger sig de negativa tankarna på. Det positiva med att vänta är att jag hinner läsa på lite mer om förlossningen och hur tiden efter förlossningen kan bli.

Igår kväll tyckte jag att Teodor rörde sig mindre än vanlig i magen. Jag blev orolig då. Sedan kom jag på att han brukar röra sig mycket när jag badar så jag tog ett bad och då kände jag att han rörde sig igen. Undrar hur mycket jag kommer att oroa mig när han väl är ute..

Kärleken förde oss samman…

Sedan jag blev mamma 27 december har jag fått nya perspektiv på väldigt mycket i livet. Jag är med om helt nya känslor och upplevelser. Av den anledningen samt det faktum att jag tycker att det är väldigt intressant att läsa om andra småbarnsföräldrars upplevelser har jag beslutat mig för att börja blogga om mitt liv som nybliven mamma. Jag har skrivit en del dagbok under tiden som jag var gravid och om förlossningen och tiden precis efteråt. Därmed kan en del inlägg innehålla upplevelser, tankar och känslor från en tid tillbaka.

Om du inte känner mig eller själv inte är småbarnsförälder kan jag inte garantera att underhållningsvärdet på bloggen är särskilt högt men du är självklart ändå hjärtligt välkommen att läsa om du vill! Till er andra - hoppas ni kommer att gilla att läsa allt intressant som jag skriver om! :) Kommentarer är välkomna!!