carolinateodor

110111

Så kom han då äntligen, vår underbara Teodor!! Fick ett par kraftiga sammandragningar på julafton men jag trodde inte att de betydde något. (Vågade inte tro det) På kvällen hade jag lite svårt att sova men jag visste inte riktigt varför. Jag vaknade vid 7-tiden 25 december och upptäckte klart rött blod när jag gick på toaletten. Jag blev lite orolig och väckte Jimmie. Vi ringde till förlossningssamordnaren och hon rådde oss att åka till Specialistavdelningen på Östra. Jag hade lite blandade känslor eftersom det kunde vara något som inte stod rätt till… Väl där fick vi göra ctg och allt såg jättebra ut. Värkarna satte igång med 7 minuters mellanrum men de var inte så starka. De undersökte mig och kunde konstatera att jag var 2 cm öppen. Vi fick åka hem igen. Hemma kollade vi på film och försökte vila och fylla på med energi och jag badade vid två tillfällen.

Det gick inte så mycket framåt med värkarna… Kom med samma intervall men blev något starkare. På morgonen 26 december hade jag inte sovit något på ett dygn så då ringde vi igen. Vi åkte till Mölndal och jag var öppen 3 cm. Vi valde att åka hem igen. Jag fick ta två tabletter som skulle göra att jag kunde sova lite. Sov max 30 minuter men det var bättre än inget. På kvällen 26 december kändes värkarna starkare och jag blev lite orolig över att inte ha sovit så mycket. Vi ringde igen och åkte tillbaka till Mölndals Sjukhus ca kl.19 tror jag. De undersökte mig och sa att det var svårt att känna men att jag var öppen ca 5 cm. Det var mentalt jobbigt att det gick så långsamt framåt. Vi tog hissen ner och fikade på BB och sedan badade jag. Jag var så övertrött att jag fick ett par skrattanfall. Det pratades om att jag skulle få morfin för att kunna sova men istället bestämdes det att jag skulle ut och gå lite i korridoren. Jimmie var helt underbar och gav mig ett enormt bra stöd hela tiden. Vid ca halv två på natten gjorde värkarna så ont att jag fick lustgas. Jag blev lite lullig. Minns att jag dansade runt med gåstolen till Winnerbäck och att jag tänkte tanken att ta kort på Jimmie när han kissade. Jag började känna att smärtan blev för svår att hantera så jag bad om ryggbedövning. Det kändes som att det tog jättelång tid innan läkaren kom… Tanken var att jag skulle kunna sova lite sedan men de förklarade att trycket neråt inte bedövas av EDA. Klockan var nu ca 6.30 den 27 december. Jag minns att jag försökte sova men att det började trycka på nedåt mer och mer. Till slut tryckte det på så mycket att det kändes som att bebisen var på väg ut! Jag skrek på Jimmie som precis hade slumrat in att han skulle trycka på knappen. Barnmorskan kom in och undersökte hur mycket jag var öppen… jag var HELT öppen, dvs 10 cm och det var dags för förlossning!

 

Jag minns hur jag krystade och skrek och att jag kände mig stark. Det sved och kändes som en spricka i underlivet och därför var jag rädd att jag tog i för mycket. Helt plötsligt mellan en krystningsvärk vände jag mig mot Jimmie och sa att jag älskar honom. Jag minns att han blev tårögd och inte fick ut ett ord. <3 I övrigt minns jag inte så mycket av den här delen av förlossningen. Jag minns när jag såg Teodor och att navelsträngen var virad runt honom och sedan fick jag honom till mig. Jag minns inte ens om han skrek men det har Jimmie berättat att han gjorde. Det kändes så overkligt att ha honom på mitt bröst. Han började snart leta efter mitt bröst och tog ett bra tag om bröstvårtan på en gång. Jag brydde mig inte om att de höll på att sy i mitt underliv för jag hade fullt upp med att titta på Teodor och försöka förstå vad som hade hänt. Han fick en liten mössa på sig som höll på att rulla av hela tiden. Hans hy var så fin. Hela han var så fin. Den allra finaste.