carolinateodor

Midsommaren i Gärdsnäs var alldeles fantastisk. Midsommarstången var lite högre, lite finare och lite mindre skev än föregående år. Grodorna som dansade runt stången såg lite lustigare ut och björnarna var fler och piggare än de brukar vara. Till och med den fantastiska jordgubbstårtan var godare än jag minns den. Så god att jag åt upp det sista som var kvar direkt från tårtfatet innan någon annan hann före.

Efter midsommar har vi hunnit med övernattning i mammas och pappas hus i Qvallsta med får och lamm utanför fönstret. Innan sängdags hann jag med ett fjortisgräl med mina föräldrar. Hade det inte varit för att Teodor låg och sov hade jag kunnat stampa lite extra hårt i golvet när jag gick upp för trappan också. Och smällt igen sovrumsdörren. Det är lite fascinerande hur man fortfarande kan vara så barnslig när man själv är mamma. Eller det kanske bara är jag som är sådan?

Dagen efter åkte jag och Teodor till Stockholm. Jag körde bil. Själv. Trots att mamma och pappa inte hade tyckt att det var någon lämplig idé när vi DISKUTERADE saken dagen innan. Efter att jag hade parkerat i ett svindyrt p-garage och avslutat telefonsamtalet med pappa (ja, jag var tvungen att ringa honom eftersom jag självklart körde fel) mötte vi upp några kompisar på Centralstationen innan vi gick till Skansen. Det blev en hellyckad dag och Teodor dansade järnet till Markoolio på Allsång på Skansen-genrepet.

Utöver detta har vi sett på EM-fotboll (åtminstone haft TVn på), spelat kort, vaknat tidigt, kastat sten efter sten i havet, smörjt Teodors huvud med solkräm eftersom han vägrar ha keps på huvudet, lyssnat på Sommar i P1, åkt med en god vän till Norrtälje för att shoppa loss och sedan till Högmarsö krog för att äta gott och fnissa åt Stockholmsstereotyper. Vi har även promenerat på stigar som jag har gått på så många gånger att jag inte kan räkna dem. Ändå är det mycket som är annorlunda nu. När jag går längs grusvägarna med Teodor i barnvagnen eller när vi står i strandkanten och kastar stenar i vattnet och tänker på hur det var för cirka 10 år sedan inser jag att verkligheten har överträffat drömmen. Som jag minns det hoppades jag innerligt att det skulle bli såhär men jag trodde aldrig på det. Vågade inte tro. Och nu är vi här.

Idag låg jag och mamma i solsängarna på altanen och lyssnade på Klara Zimmergrens Sommar-program som handlade om ofrivillig barnlöshet. Teodor sov gott i vagnen och tårarna rann bakom mina solglasögon. Jag grät av tacksamhet över att jag har en alldeles fantastisk son som jag får pyssla om, mata, få att sova, busa med, klä på, sjunga för, dansa med, lära ord, hindra från att springa rakt ut på vägen, trösta och skratta med. Och aldrig någonsin borde jag få klaga. Aldrig någonsin. På någonting alls. Jag borde bara vara så förbannat tacksam. Och snart kanske det är jag som förbjuder honom att ta bilen till storstan. Rädd att han hamnar vilse.