carolinateodor

Nu är jag där igen. Tittar på bilder från förr och försöker få grepp om tiden. För fyra år sedan sprang jag Göteborgsvarvet och på lördag är det dags igen. Emilia är i samma ålder nu som Teodor var då. Det var ett annat liv. Jag var någon annan då. På lördag får vi veta om jag var snabbare också. Det försöker jag att inte bry mig om men jag vill vara bättre på att hantera känslan nu. Fokusera positivt och njuta av upplevelsen. Inte knäckas om jag inte får det resultat jag önskar. Vara stolt oavsett. Mina barn förtjänar en sådan förebild. En som tycker att det räcker bara man har gjort sitt bästa.

 

Skosulor mot gruset, armar som pendlar, luft att andas. Ökar takten och känner att jag orkar. Kortar ner stegen, ökar frekvensen. Jag orkar! Ökar. Håller ihop det. Sänker farten när jag vill. Det är jag som bestämmer, bara jag. Ingen och inget kan komma åt mig då. Naturen luktar gott och fåglarna sjunger. Snälla tankar. Allt blir vackert.

 

Det är så jag känner när jag springer. Jag gör det för att jag vet att jag kan det. Och för att det får mig att må bättre och bra. Jag behöver det. Det det är så enkelt men ändå så tufft. Det är mätbart på ett skönt sätt samtidigt som jag försöker strunta i siffror och fokusera på känslan. Det är en aktivitet som kan checkas av. Kilometer efter kilometer med en tydlig början och ett tydligt slut. Det får mig att växa. Att sluta tvivla och grubbla på småsaker. Får mig att öppna alla sinnen. Får mig trött på ett sätt jag gillar att bli trött. Och lugn. 

 

Jag behöver springa Nu.