carolinateodor

Nej, det var inte värt det. Eftersom inte hjärnan var smart nog att tala om det för mig så gjorde kroppen det istället. Det hela ledde fram till beslutet att jag ska vara hemma med min fantastiske lille son varje tisdag från och med idag. Ett av de bättre besluten jag har fattat i mitt liv. 

 

Vi började den första föräldralediga tisdagen med att ta sovmorgon till 07.50 och efter en lugn morgon utan stress gick vi till Valhalla för att bada. Teodor stortrivdes i vattnet och skrattade och tjöt när jag jagade honom ålandes på mage i den grunda bassängen. Tanterna som var där på sin motionssimning charmades av min lille prins och jag var en mycket stolt mamma. Efter badet åt vi pannkakor i restaurangen och när vi kom ut från simhallen somnade Teodor efter ungefär två minuter och han sover fortfarande. 

 

I helgen var jag och Teodor hos mina föräldrar i Qvallsta. Helt fantastiskt och absolut nödvändigt för mig för att återhämta mig och fylla på energidepåerna. På lördagen firade vi min fantastiska mormor med skaldjursfest. Vyerna ger verkligen själen ro och helgen gick så fort att jag känner att jag snart måste åka tillbaka. Jag och Teodor flög dit och hem och det gick helt okej. Jag skulle inte kalla det smidigt att byta bajsblöja på en flygplanstoalett men det gick iallafall. Innan vi gick av planet på Landvetter sa en tant på raden framför oss att Teodor kommer bli musikalisk så som jag sjunger för honom. Vi förstår ju alla att hon menade ATT jag sjunger och inte HUR jag sjunger. Hursomhelst värmde det i hjärtat när hon lade till att vi är så duktiga, både jag och Teodor. Främlingar som ger en beröm värmer konstigt nog lite extra.

 

Idag var det en dam på en antikaffär som stöttade mig i mitt beslut om att stanna hemma med Teodor en dag i veckan. Hon sa att förr i tiden var oftast mammorna hemma men nu ska båda föräldrarna hinna göra allt OCH ta hand om sina barn och det är klart att det inte går ihop. Det var precis som att hon visste allt om hur vi har det och det kändes så skönt att hon förstod utan att jag begärde att hon skulle förstå. Hennes ord låter så självklara men trots det är det så många som sliter ut sig med en känsla av att inte räcka till.

 

Tänk om alla skulle vara lite mer som tanten på flygplanet eller damen i antikaffären och säga snälla saker och visa förståelse utan att det förväntas av en. Vad var det som drev dem till att vara så snälla och vad är det som hindrar oss andra?