carolinateodor

Nu är det gjort. Vi har skickat in förskoleplatsansökan. Vi rangordnade fem olika förskolor nästan bara baserat på hur de ser ut utifrån och hur långt bort de ligger. Lite ytligt kan tyckas men jag har försökt få kontakt med dem för ett besök men det tycks vara lättare sagt än gjort. En ska vi iochförsig hälsa på på måndag, en ska återkomma och en har besökstid sista fredagen varje månad och så länge ska vi inte vänta med ansökan. Som jag förstår det kan man dock ändra i ansökan och det är ju skönt för en velig våg som jag.

Idag började öppna förskolan i Mariagården igen. Som vanligt kom vi fram i sista sekunden. Vi slapp iallafall regnet på vägen dit. Teodor tycktes trivas. Han kröp runt lite halvförsiktigt i salen och var nära att bita grannmamman i tån innan jag stoppade honom. Jag mindes tillbaka till när vi var där första gången och han var pyttepytt och jag tyckte att de andra barnen var SÅ stora. Nu var han bland de större, bortsett från ett par barn som kunde gå. Tack och lov att han inte är störst... än. Efter sångstunden lekte vi och fikade med en mamma och en son som vi känner från föräldragruppen.

På vägen hem somnade Teodor i vagnen med huvudet lutandes framåt. Nu lär han sova länge så jag kan gå och handla utan att han vaknar, tänkte jag. Han vaknade dock när vi kom till kassan och var inte helnöjd med livet. Samtidigt stod en man och gastade hotfullt på den stackars tjejen i postluckan: You´re not doin your job! You gonna regret it!! Svensk som man är tänkte jag att varför gör ingen något? Men jag gjorde heller inget själv. När vi hade handlat satte vi oss utanför affären och väntade på Jimmie som skulle komma och hjälpa oss med kassarna. Jag är nämligen lite av en latmask när det kommer till att bära tunga kassar. Den gastande mannen kom aldrig ut under tiden vi satt där. Sedan kom polisen med blåljusen på. Tur att någon gjorde något, tänkte jag. Nästa gång ska jag agera. Nästa gång.

Skäms på mig. Vad är jag för en förebild?