carolinateodor

Så svårt och så lätt

Publicerad 2015-09-29 22:20:00 i Allmänt,

De säger att du är osäker med de nya. Att du är rädd att göra fel. Att du inte vill visa när du är ledsen.

Det gör så ont i mig för jag är likadan. Och jag vet inte hur jag ska kunna rädda dig från det. Samtidigt förstår jag att ingen kan förstå dig som jag.

Jag ser också din glädje och energi. Du är häxa med prinsesskjol och kanin och nallebjörn och pirat. Ingen har en sådan inlevelse som du.

Och när du dansar. Ingen dansar så som du, med sådan glädje.

Ikväll satt vi på terrassen och tittade på stjärnorna. Jag drog undan luggen från dina ögon och jag såg hur du njöt. Vi ville stanna tiden då, visst ville vi?

Du och jag, Teodor. Det vet du.

Det är så svårt att vara mamma till dig. Så svårt och så lätt.

"Sover de nu, mamma?"

"Vilka då?"

"De som är med i barnprogrammen som jag tittar på."

"Ser Maj-Britt Emilia från himlen även när Emilia sitter i bilen?"

Vad och vem vore jag utan dig och dina tankar? Dina känslor som måste få finnas och kännas?

Det är så svårt och så lätt att vara mamma till dig. Och det bästa och finaste som finns.

Kommentarer (0)

Sensommaraction

Publicerad 2015-08-31 11:43:00 i Allmänt,

Värmen kom sent i år. När Teodor hade varit på förskolan och vi gick till Stamsjön för att bada var det knökat. En strand som legat öde större delen av sommaren väcktes till liv igen. Det många väntat på kom tillslut. En ska aldrig sluta hoppas.

Sommaren blev som förlängd med de varma kvällarna och värmen i vattnet. Vi gjorde vad vi kunde för att njuta av det.

Förra veckan kom pappa på besök och Emilia passade på att ta sig framåt av egen maskin för första gången. Detta var alltså ca 27 augusti.

För varje dag som går visar hon mer och mer av sin unika personlighet. En enorm vilja, oslagbar charm och inspirerande glädje. Hon är inte längre nöjd med att sitta still och leka med ett gosedjur. Nu vill hon ha action och storebror ser ofta till att hon får det.

Kommentarer (1)

Utan allt

Publicerad 2015-08-31 11:15:59 i Allmänt,

Emilias allergier är ett kapitel för sig. Längs vägen har vi tagit ett steg i taget. Några steg tillbaka. Och så framåt igen. Ska försöka sammanfatta allt nu även om vi är långt ifrån framme. Kommer vi någonsin att komma ända fram?

Ända sedan Emilia var minimini har hon haft utslag på kroppen. De blommade upp och lade sig igen, precis som för Teodor när han var liten. Eftersom hon tycktes må bra i övrigt trodde vi inte att det handlade om någon födoämnesallergi. Vi gjorde ändå pricktest för mjölkprotein och det gav utslag, 3 av 5. Detta var före midsommar någon gång. Jag ammade fortfarande och fick därmed lära känna nya avdelningar på Ica samt köra ofrivillig diet. Ingen choklad, ingen ost och halväckliga såser.

Fortfarande ingen förbättring för Emilia. Hon blev snarare sämre. Fick uppenbart ont i magen och det kunde bero på att jag åt mer ägg nu. Och/eller att hon inte tålde Pepticate som vi "förgyllde" gröten med. Hon fick byta till Neocate. Efter blodprov visade det sig att hon även är allergisk mot ägg. Mina kostalternativ stramades åt ytterligare och det började bli drygt på riktigt.

Emilia fick ont i magen igen men snarare åt det hårda hållet. Utslagen kom tillbaka och hon såg ut som INNAN vi slutade med mjölk, typ.

Hon tycktes inte vara så intresserad av att amma längre och ofta verkade det som att hon hade ont medan hon ammade. Jag började känna att det inte var värt all krångel med min kost längre så jag började mentalt förbereda mig på att sluta amma. Efter återbesök hos dietisten 19/8 bestämde jag mig helt. Trodde inte att det skulle bli så känslosamt för Emilia har aldrig verkat så beroende av tröst vid bröstet som många andra bebisar. På kvällen 19/8 kom ändå sorgen över mig. Jag hade ätit både hamburgerdressing och Magnum mandel så det blev så definitivt på något sätt. Nu fick vi inte längre.

Efter återbesöket hos dietisten fick vi ett brev hem. Ingen mera fisk, ingen pasta, vetemjöl, cous cous, havre...... Vad ska hon äta nu? Mitt lilla hjärta. Hon som älskar att mumsa bröd.

Nu följer vi de nya kostanvisningarna utan att känna efter, utan att tänka. Bara gör. Ett steg i taget. Imorse åt hon gröt av bovete och det gick bra så länge hon fick gegga med maten själv. Ett steg fram.

Tankar på när hon vill smaka glass när storebror får. Men inte hon. På kalas när kompisarna får. Men inte hon. Sådana tankar tänker vi inte på.

I varje steg, framåt och bakåt, följs vi åt tillsammans och då är det inte lika viktigt att komma ända fram.

Kommentarer (0)

Emilias namngivning

Publicerad 2015-07-27 23:02:00 i Allmänt,

Läser gamla blogginlägg från när Teodor var liten och inser hur mycket jag glömmer. Vill så gärna minnas allt.

Fredagen den 17 juli hade vi namngivning för Emilia. Den dagen går inte att glömma. Den dagen kommer leva vidare i mig för alltid. Och när livet känns tungt, grått eller vilset, då ska jag plocka fram den där dagen och så ska jag se och känna ljuset och drömmen. Minnas hur solen sken den där dagen och hur vinden stod stilla. Förundras över att det var nästan den enda dagen den sommaren då vädret var så. Inspireras och påminnas om att drömmar faktiskt kan slå in och överträffa sig själva.

TACK alla som kom och spred kärlek och glädje denna dag. Ni är så viktiga i våra liv.

(Extra tack till Johanna som tog många av bilderna nedan. Om någon vill se filmer från ceremonin är det bara att säga till så skickar jag länk till filmerna på YouTube :))

Kommentarer (2)

Vi andas lugnt

Publicerad 2015-07-22 09:46:00 i Allmänt,

Vi är en bra bit in i juli men värmen tycks inte vilja komma. Inte ute iallafall. I själen är det varmt. Jimmie har semester och vi låter dagarna komma utan för mycket planer. Vi hinner ikapp. Vi andas lugnt och nästan samstämt. Och vi ser på våra barn som växer och utvecklas, varje sekund.

Några exempel:

4 juli satt Emilia själv, i kanske flera minuter, på en filt under ett träd i en väns trädgård på ett 2-årskalas.

10 juli upptäckte vi Emilias första små tänder. Vi stod på stranden, Teodor hade simskoleavslutning med uppvisning och mitt lillfinger kände något annorlunda i Emilias lilla mun. ❤️

Jag hör om alla som reser men vi stannar här hemma. Grejar och fixar. Slänger och köper lite nytt, gör om och byter plats. Gläds åt att ha ett hem att trivas i, att göra till vårt. Emilia har fått ett eget rum nu och det är större än vad som går att ta in. Varje detalj får växa fram och bli viktig. Som jag drömt om det.

Kommentarer (0)

Mamma till dig

Publicerad 2015-07-22 09:09:00 i Allmänt,

Om någon hade visat mig en bild på dig för två år sedan och sagt att om två år kommer du ha en dotter och såhär kommer hon se ut. Välskapt, de mest livfulla av ögon, ett smittande leende och hennes pappas grop i hakan. Hade jag vågat tro på det då? Förmodligen inte. Och på något sätt är det ju det som är tjusningen med livet, att vi inte vet. Vi skulle spara många timmar av oro om vi visste mer om framtiden men mycket mister sin charm när det oväntade inte finns.

Tiden har gått och nu finns du här. I efterhand är det lättare att se en mening med allt. Så självklar, så lugn och så... Jag vet inte hur jag ska sätta ord på dig och den du är ibland. Men du är min. Du kommer alltid vara min och jag kommer alltid vara mamma till dig, och det gör mig så obeskrivligt lycklig.

Samtidigt livrädd. Tänk om jag inte klarar det? Tänk om jag inte räcker till? Tänk om du tror att jag är så bra så du tror att du inte räcker till? Tänk om jag inte lyckas? Tänk om jag får dig att tro att du inte kan lyckas eller om jag inte lär dig att det inte är så himla farligt att misslyckas ibland, det kan tillochmed vara bra. Hur får jag dig att uppskatta saker när jag vill ge dig allt?

Jag har min underbara mamma som förebild och hon har sin fantastiska mamma Maj-Britt, min idol mormor. Pappa har sin starka mamma Nancy, min modiga farmor. Mormor och farmor har rest till sina änglar i himlen nu men jag vet att de finns med oss. Hos mig och hos dig, Emilia.

Jag älskar dig så starkt och innerligt Emilia och jag vill skydda dig från allt samtidigt som jag vill stärka dig i dig själv. Jag vill att du ska veta att jag står kvar vid din sida, vad som än händer. Och jag vet att din pappa och storebror också gör det. Tillsammans är vi starka. Tillsammans lever vi, för varandra.

Om jag nu skulle få möjligheten att få se en bild på dig när du är 15 år skulle jag faktiskt inte vilja se den. Jag vill leva här och nu med dig, trygg i att vi har det bra och kommer uppleva många fina stunder tillsammans. Och när livet känns svårt, då kommer jag att vara stark och trygg för dig. Och låta dig veta att allt kommer att bli bra igen.

Skål för Emilia, min älskade dotter ❤️

Kommentarer (1)

I tysthet njuter jag

Publicerad 2015-06-28 22:32:21 i Allmänt,

I vanlig ordning får jag inget grepp om tiden. Hur känns en vecka, tre dagar, två timmar? Allt pågår ju bara, hela tiden. Min vackra lilla Emilia har passerat halvåret. När hände det? Jag ser på bilder när hon var nyfödd, tänker tillbaka på när jag var sjuk och så obehagligt otillräcklig, minns promenader då energin inte hade några gränser. Minns nätter när jag vaknade av att Emilia var hungrig och stormen ven utanför. Och jag var så glad. Regnet smattrade och träden böjde sig i januari (eller var det februari?) Det borde ha varit snö och vackert men vädret rörde mig inte ryggen. Jag hade min dotter. Jag kunde känna hennes andetag, röra hennes fingrar, dra mitt finger längs hennes panna. Och inget annat kunde komma åt mig. Samtidigt var jag så oerhört skör. Om jag inte funkar funkar inte hon. Jag måste funka. Alltid måste jag det.

Det är sommar nu och det klagas på vädret. Kylan i vattnet. Regnet som återkommer. Gråa moln. Det är ju snart juli. Även jag har säkert klagat men i tysthet njuter jag. Jag klarar inte perfektion, även om det är det jag söker. Det är som att det måste skava någonstans för att jag ska slappna av. Jag lever mer på riktigt när förutsättningarna är sämre och förväntningarna lägre.

Om ett halvår är hon äldre än ett. Och idag satt hon själv framför pappa i flera, flera sekunder medan jag läste kvällsböcker för Teodor och han kittlade mig på armen. Vi läste om Alfons som hade tråkigt och farmor sa att det är bra att ha tråkigt ibland, annars vet man ju inte när man har roligt. Jag är mer än beredd att hålla med.

Kommentarer (1)

Tio år av Kärlek

Publicerad 2015-05-11 10:53:00 i Allmänt,

För tio år sedan träffades jag och Jimmie för första gången. Min kompis kompis hade träffat en kille som vi gick ut för att träffa och han hade en kompis med sig. En kompis som hade rest typ jorden runt och just kommit hem, lite tidigare än tänkt. Den kompisen kom att bli min stora kärlek och min bäste vän. Tänk om jag hade vetat det då, när han la armen om mig på dansgolvet och jag blev generad.

Det finns ingen som imponerar på mig mer, hur kan en och samma människa kunna så mycket och veta så mycket? Det finns ingen som kan ge mig mer glädje och trygghet, ingen som gör mig så lugn när allt känns som kaos. Ingen som kan så dåliga skämt som jag ändå inte kan låta bli att skratta åt. Ingen som får mig och våra barn att känna oss så älskade.

Förra helgen firade vi våra tio år genom att åka till Orust och le och umgås. Havet glittrade, livet glittrade och jag ville inte tänka på hur livet hade varit om vi aldrig hade mötts den där kvällen, det måste ha varit meningen. Jimmie är övertygad om att vi hade mötts senare om vi inte hade mötts då. Och han har säkert rätt, som vanligt.

Kommentarer (1)

För att du finns

Publicerad 2015-04-28 09:21:16 i Allmänt,

Jag vill så gärna minnas allt det stora i det lilla. Vill inte ta ett endaste dugg för givet. Inte dreglet från din mun till min hand. Inte ditt trummande med högerarmen i bordet. Inte dina glädjetjut kl 05:30 när du har sovit hela natten så att mina bröst nästan sprängs. Inte ditt lugn och din självklarhet. Inte ditt minspel när du fick provsmaka lite fisk och potatis för första gången. Inte ditt skratt när jag kittlar dig i armhålan. Inte dina leenden, inte ett endaste ett.

Vill så gärna att du ska veta att varje ögonblick känns värt att fira för att du finns här hos oss.

Kommentarer (0)

Cykla och kittla

Publicerad 2015-04-19 22:00:00 i Allmänt,

Idag cyklade Teodor själv för första gången! Jag försökte se, le och suga in ögonblicket. Det är ju en stor historisk händelse och jag var stoltare än tuppen.

Som om inte det vore nog med stora ögonblick satt hans lillasyster i barnmatstolen för första gången ikväll. Och sedan skrattade hon så hon tjöt när jag smörjde henne i armhålan. Det lät vackrare än musik och jag blev så smittad av skrattet att jag tog in henne till Teodor och Jimmie som läste saga, la henne på sängen och kittlade lite till.

Kommentarer (0)

Hurricane Gilbert

Publicerad 2015-04-19 21:47:41 i Allmänt,

Det satt hårt inne men tillslut kom läkaren fram till att det jag kan ha drabbats av är Gilberts syndrom. Vad är då det?

Med Gilberts syndrom (GS) avses en mild, kronisk, icke-hemolytisk, okonjugerad hyperbilirubinemi kopplad till en nedsatt eliminering av bilirubin i levern utan andra tecken till leverdysfunktion.

Frågor på det?

Kommentarer (1)

Om livet vore enkelt

Publicerad 2015-04-13 22:50:59 i Allmänt,

Kraft, vilja, närvaro och positiva tankar är tillbaka. Senaste veckorna har känts högst märkliga. Vissa dagar har jag mått så illa och känt mig så nere att jag bara kunnat ta små steg i taget för att ta mig igenom dagen och kunna ta hand om mina älskade barn.

Älskade, älskade barn. Vad jag hatar att känna att jag inte orkar vara den mamma jag vill vara. Hoppas ni vet att jag gör allt för att vara bra när jag orkar. Som vissa dagar, som idag.

Idag hade vi hunnit med bibliotekbesök, handla och laga och äta fiskpinnar innan klockan slagit tolv och jag hade fortfarande energi kvar att gå ner till sjön med en cyklande Teodor några meter framför vagnen. Förra veckan hade jag aldrig vågat tro det.

Imorgon hoppas jag få något slags svar av läkaren på varför jag mår så fruktansvärt illa emellanåt. Hoppas så innerligt på goda besked.

Tänk om varje dag kunde kännas som idag. Eller som påskdagarna. Då vore livet enkelt.

Kommentarer (3)

Den fina linjen

Publicerad 2015-02-28 23:20:00 i Allmänt,

Ljusen är tända och barnen sover. De somnade samtidigt ikväll, en på varje arm, efter att vi hade läst Mamma Mu simmar. Jag tittade på dem och tänkte att vi har det så fint och att jag är så obeskrivligt tacksam att de är mina. Kände kärleken i magen.

Dessa svindlande känslor när jag inser hur skört det är, livet. Och lyckan. Det är en fin linje mellan lyckan över hur bra vi har det och rädslan över att allt ska rasa. Och hur hårt fallet skulle bli nu när vi har klättrat så högt.

Vi har varit sjuka i omgångar i två veckors tid. I torsdags kväll åkte jag med hög puls och ofokuserad blick till barnakuten med Emilia. Hon hade feber och hosta och ur munnen kom det bubblande saliv, tecken som tydde på rs - ett virus som vi varnats för flera gånger sedan hon tittade ut i denna stora värld. Nu var hon så liten. Så väldigt liten och skör. Vi fick snabbt hjälp på akuten trots att det var mer än fullsatt i väntrummet. Emilia blev allt slöare och ville inte äta. Kalla fötter och händer, så liten och blek. Jag saknade hennes viftande armar. En vän kom till akuten och gav oss ett obeskrivligt stöd. Hon distraherade oron, bar Emilia när mina armar behövde vila och ställde de frågor till läkaren som jag inte kom mig för att ställa. För alltid kommer vi att vara tacksamma för det stödet. Jag säger "tack" men det räcker inte till. Hoppas du förstår ändå.

Eftersom Emilia inte åt ordentligt fick vi stanna kvar på sjukhuset över natten. Då var det hon och jag mot världen och jag vägrade känna mig ensam. Hon började äta igen och min själ blev lugn. Hon låg i sin spjälsäng som stod tätt intill min säng och jag höll hennes kalla, lilla hand tills hon somnade gott. På morgonen var hon mer sig lik igen och det kändes fantastiskt. På förmiddagen fick vi åka hem till killarna som såklart hade varit oroliga. Hon kämpar fortfarande med sin hosta men i övrigt mår hon bra igen. Jag håller alla tummar och tår för att vi ska få vara friska nu.

Ljusen är tända och barnen sover. Ögonen gråter tårar av tacksamhet och jag tror vi kan klättra hur högt som helst tillsammans. Vi kommer aldrig falla så djupt att vi inte kan klättra upp igen.

Kommentarer (2)

Allt och lite till

Publicerad 2015-02-12 21:01:00 i Allmänt,

Fyra år och barnkalas. Teodor var väldigt laddad. Och vi också.

Hur lär vi honom att han inte kan få allt han vill när vi vill ge honom allt och lite till?

Kommentarer (0)

I de små ögonblicken

Publicerad 2015-02-01 20:49:00 i Allmänt,

I de små ögonblicken

minns jag dig

när jag pysslar med mina blommor

och låtsas att jag vet hur man gör

men skäms lite

för du var så mycket bättre

och jag kan inte ringa dig

och fråga

om vattnet ska vara varmt eller kallt

mycket eller lite

när jag byter blöja på Emilia

och ser de små söta vecken

i hennes lår

du gillade inte dina lår

som var så lika mina

nu älskar jag Emilias

för att de påminner om dig

när jag sitter i soffan och tittar ut genom fönstret

och ser bilden på oss

och hur vi strålar tillsammans

när jag pratar med mamma

och vi nämner likheter

hos oss tre

när Teodor frågar

när du ska bli vanlig igen

och undrar

när du ska komma tillbaka

i de små ögonblicken

minns jag dig

mormor

och saknar

i evighet

Kommentarer (0)

Vi bara är. Vi.

Publicerad 2015-01-26 14:18:00 i Allmänt,

Krispiga, stjärnklara kvällar. En vilja att orka som jag saknat. Att kunna ta i. Att känna att jag kan.

Regn och grått ibland som för att känna kontraster och lära oss uppskatta.

Långsamma mornar utan måsten. Öppna dagar utan tider att passa. Bara oändliga möjligheter.

Tusentals ögonblick som aldrig får försvinna. När vi är nära. När vi ler. När vi struntar i sådant som kanske förväntas av oss. Vi bara är. Vi.

Och jag älskar er till tårar. Min älskade familj. Tänk vad vi har klarat ihop. Det känns som att vi är framme nu. Och jag vill alltid stanna här. Hos er.

Kommentarer (0)

Nära dig

Publicerad 2015-01-19 19:49:29 i Allmänt,

Det finns så många platser

i världen

så många saker

jag skulle kunna göra

så många människor

jag skulle kunna träffa

Trots det

vill jag stanna här

nära dig

lukta dig på halsen och i håret

och pussa dig

igen, igen och igen

Kommentarer (2)

Och alla lyckliga tårar

Publicerad 2015-01-13 17:29:00 i Allmänt,

Så kom hon äntligen, vår älskade Emilia. Graviditeten var lite bökig. Jag kände mig så handikappad och begränsad och nätter av god sömn lös med sin frånvaro de sista veckorna. Väntan i slutet var svår men med facit på hand hade det inte kunnat bli bättre. Inte på någon punkt.

23 december var vi på MVC på kontroll. Då upptäcktes det att Emilia hade snurrat och låg med rumpan ner och huvudet upp. Vi fick därför åka till Borås en timme senare på vändningsförsök. Det lyckades lyckligtvis och vi fick åka hem och invänta vanlig förlossning.

På morgonen på julafton kände jag att jag fick förvärkar som var ganska starka. Eftersom jag redan fått falska alarm några gånger vågade jag inte riktigt tro på att det var på gång. Vi hade en supermysig julafton och fick tillochmed se snö! Jag var så lycklig över att kunna uppleva julafton med Teodor! På kvällen blev förvärkarna alltmer intensiva och det blev dags att åka in till förlossningen. Eftersom vi hade blivit så väl omhändertagna vid vändningsförsöket ville vi tillbaka till Borås. Det valet är jag evigt tacksam för! På morgonen 25 december kl. 07:26 kom hon äntligen ut, vår skatt. Jag mådde förvånansvärt bra efter förlossningen och hade inte lika ont efteråt som jag hade med Teodor. Vi fick åka upp till BB och det kändes nästan som att vi var på hotell. Emilia sov mest och det försökte vi också göra. Vi tänkte mycket på Teodor hemma som längtade så efter sin lillasyster. Efter lunch 26 december åkte vi hem med vår lilla dotter.

Jag var självklart trött och sliten när vi kom hem men jag var så obeskrivligt lycklig. Flerà gånger om dagen grät jag lyckliga tårar över hur bra allt var, hur tacksam jag kände mig och hur mycket jag älskar vår Emilia. När jag låg och vilade på nedervåningen och Emilia var på övervåningen grät jag av saknad för att jag ville ha henne hos mig. Dessa starka känslor kan fortfarande komma över mig och det är så fantastiskt och befriande samtidigt som att det gör så ont att älska henne så. (I skrivande stund är mina kinder våta av lyckliga tårar)

Efter nyårsafton stötte vi på en rejäl uppförsbacke då både jag och Teodor blev sjuka. Jag hade frossa och feber och ingen matlust. Jag fick panik när jag tänkte på att jag var för svag för att ge Emilia den näring och omsorg som hon behövde. På lördagen fick jag äntligen hjälp. Det visade sig att jag hade fått en infektion i bröstet. Antibiotika blev räddningen. I efterhand är det svårt att förstå hur risigt jag mådde men det gjorde mig så oerhört tacksam för alla friska ögonblick. Regn, storm och obefintlig snö spelade inte lika stor roll så länge vi var friska.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Så många ögonblick när mitt hjärta nästan sprängs och jag skulle kunna göra vad som helst för att stanna tiden. Jag låter bilderna tala för sig själva istället.

Kommentarer (1)

Löven innan de faller

Publicerad 2014-10-15 21:56:42 i Allmänt,

En märklig höst på många vis.

Jag har en bebis i magen full av liv. I december får vi en ny familjemedlem och det är alldeles fantastiskt. Exakt hur fantastiskt det är har jag svårt att ta in. Bebisen påverkar redan vår vardag mycket och har bidragit till lyckliga och oroliga stunder. Försöker föreställa mig vad det är för en individ och hur vår tillvaro kommer att bli när den tittar ut men det är svårt. Något jag lärde mig med Teodor är att det inte går att veta så mycket i förväg och nu försöker jag njuta av ovissheten, nyfikenheten och längtan.

För några veckor sedan träffade jag min fantastiska och underbara mormor för sista gången. Jag visste när jag pussade henne i pannan och sa "Vi ses" att vi aldrig skulle ses igen men just då var det för stort och sorgligt att ta in. Två dagar senare somnade hon in och nu kommer hon aldrig tillbaka. När jag tänker på henne ler hon och skrattar och hon är frisk och pigg, det är så jag alltid kommer att minnas henne. Jag skrev en text till henne som jag läste i kyrkan på begravningen. Det kändes som en stor stund.

Hösten är här med alla vackra färger. Det känns viktigt att ta vara på varje löv innan de faller.

Kommentarer (1)

Lördagsgodis hela veckan

Publicerad 2014-07-03 23:07:38 i Allmänt,

Vi har flyttat nu. Dag för dag förstår jag det mer och mer. Och jag njuter, det gör jag verkligen. Så som jag lovade mig själv att göra efter allt slit. Vissa saker tar jag dock redan för givet, som att jag slipper boka tvättid, alltid har gott om plats i kylen och att jag kan gå ut och bara vara och ändå vara hemma. Men jag försöker minnas hur det kändes när det var som tyngst och jag försöker minnas mina målbilder. En tydlig målbild som jag hade var att dricka kaffe i solen på terassen, helst med en kanelbulle. Det kan jag göra nu och jag är skyldig mig själv att njuta av varje klunk och varje tugga. En målbild som jag inte hade förväntat mig var att spontant gå ut och leta efter glassbilen men istället hitta en massa hallon på andra sidan vägen. Sådan lyx.

Det känns så konstigt ändå, att allt det här är vårt och skapat av oss. Det är så vackert bara det, att vi klarade det. Vi fortsätter att skapa, varje dag. Vi skapar ett hem som är vårt och det är känns lite för stort för att ta in att vi har sådana förutsättningar för ett hem att trivas så bra i. Jag påminner mig ändå ständigt om att det allra viktigaste är att vi rår om varandra för om vi inte är lyckliga tillsammans spelar det ingen roll hur snygg taklampa vi har i sovrummet. Just nu har vi ingen taklampa alls.

Jag och Teodor är sommarlovslediga och jag har verkligen gått in för att bara göra sådant som faller oss in. Vi lägger alla måsten och borden åt sidan och njuter av friheten att inte saker behöver vara på ett visst sätt. Vi prioriterar om och lyssnar inåt och det känns oerhört befriande. Det är nästan som att vi har det lite för bra hela tiden, ungefär som att få lördagsgodis hela veckan. Och det kan vi leva med.