carolinateodor

Vår älskade son, Teodor, föddes 27 december 2010. Han förändrade nästan allt. Fyra år senare, 25 december 2014, föddes vår efterlängtade dotter, Emilia. Här försöker jag hitta orden för mina känslor och tankar i livets små ögonblick. När jag inte hittar orden låter jag bilderna tala.

Den fina linjen

Publicerad 2015-02-28 23:20:00 i Allmänt,

 
Ljusen är tända och barnen sover. De somnade samtidigt ikväll, en på varje arm, efter att vi hade läst Mamma Mu simmar. Jag tittade på dem och tänkte att vi har det så fint och att jag är så obeskrivligt tacksam att de är mina. Kände kärleken i magen.
 
Dessa svindlande känslor när jag inser hur skört det är, livet. Och lyckan. Det är en fin linje mellan lyckan över hur bra vi har det och rädslan över att allt ska rasa. Och hur hårt fallet skulle bli nu när vi har klättrat så högt.
 
Vi har varit sjuka i omgångar i två veckors tid. I torsdags kväll åkte jag med hög puls och ofokuserad blick till barnakuten med Emilia. Hon hade feber och hosta och ur munnen kom det bubblande saliv, tecken som tydde på rs - ett virus som vi varnats för flera gånger sedan hon tittade ut i denna stora värld. Nu var hon så liten. Så väldigt liten och skör. Vi fick snabbt hjälp på akuten trots att det var mer än fullsatt i väntrummet. Emilia blev allt slöare och ville inte äta. Kalla fötter och händer, så liten och blek. Jag saknade hennes viftande armar. En vän kom till akuten och gav oss ett obeskrivligt stöd. Hon distraherade oron, bar Emilia när mina armar behövde vila och ställde de frågor till läkaren som jag inte kom mig för att ställa. För alltid kommer vi att vara tacksamma för det stödet. Jag säger "tack" men det räcker inte till. Hoppas du förstår ändå. 
 
Eftersom Emilia inte åt ordentligt fick vi stanna kvar på sjukhuset över natten. Då var det hon och jag mot världen och jag vägrade känna mig ensam. Hon började äta igen och min själ blev lugn. Hon låg i sin spjälsäng som stod tätt intill min säng och jag höll hennes kalla, lilla hand tills hon somnade gott. På morgonen var hon mer sig lik igen och det kändes fantastiskt. På förmiddagen fick vi åka hem till killarna som såklart hade varit oroliga. Hon kämpar fortfarande med sin hosta men i övrigt mår hon bra igen. Jag håller alla tummar och tår för att vi ska få vara friska nu.
 
Ljusen är tända och barnen sover. Ögonen gråter tårar av tacksamhet och jag tror vi kan klättra hur högt som helst tillsammans. Vi kommer aldrig falla så djupt att vi inte kan klättra upp igen.
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Postat av: Sanna Hallonsten

Publicerad 2015-03-01 19:56:55

Ni håller er över linjen med all den kärlek ni har i er familj! ❤️

Postat av: Carolina

Publicerad 2015-03-07 21:32:23

Tack, snälla du!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela