Vi bara är. Vi.
Krispiga, stjärnklara kvällar. En vilja att orka som jag saknat. Att kunna ta i. Att känna att jag kan.
Regn och grått ibland som för att känna kontraster och lära oss uppskatta.
Långsamma mornar utan måsten. Öppna dagar utan tider att passa. Bara oändliga möjligheter.
Tusentals ögonblick som aldrig får försvinna. När vi är nära. När vi ler. När vi struntar i sådant som kanske förväntas av oss. Vi bara är. Vi.
Och jag älskar er till tårar. Min älskade familj. Tänk vad vi har klarat ihop. Det känns som att vi är framme nu. Och jag vill alltid stanna här. Hos er.
