carolinateodor

Vi susar fram längs vägen. Himlen är overkligt blå och träden överrumplande gröna. Allt är fullt av färger. Det är så vackert tänker jag, om och om igen. Tills jag tänker på att det är det jag tänker på. Och hur stort det är att tänka just så. Det är så långt bortom självklart. Och det blir tydligt först när jag får perspektiv. När jag minns stunder då ingenting var vackert. Då inga färger fanns, inte ens svart eller vitt. Eller grått. Ingenting.

 

Nu susade vi fram längs vägen. Vi hade varit i Nolhaga-parken, jag och barnen. Det var en ledig torsdag i maj. Teodor hade funnit en vän som hette Mellek i lekparken. Hon var som en dröm med vacker klänning och en näve popcorn i handen. Full av liv och vänlighet. Och de fann varandra på ett så självklart sätt. De skrattade, sprang och flög. Emilia hade tjocktröja och tjocka stövlar trots den värmande solen. Hon ville gunga högt hela tiden. Först en puss och sedan släppte jag henne. Hon skrattade. Och jag log.

 

Vi susar fram i livet. Och det är som att det sprakar, knakar och växer. Jag tar inga vackra dagar för givet men jag förvånas inte heller längre över att en vanlig dag kan vara den vackraste av alla.