carolinateodor

Och så en ny löprunda dagen efter. Samma stigar, samma spår. Annan känsla. Ingen Emilia att putta på i vagn framför mig, inget synligt framför mig men en oerhörd tyngd över bröstet. En tyngd som vill bromsa mig men ett huvud och en själ som behöver veta att jag kan. Att mitt hjärta finns kvar i bröstet, att det fungerar. Att jag fungerar. Att jag lever.

Kvällen innan slutade en kvinnas hjärta att fungera. På den plats vid Stamsjön där jag samlar min kraft tog hennes slut. Hennes liv. Det hjärtat hon hade var för stort. Hon måste ha kämpat så i sitt liv och nu fick hon inte leva det längre.

Jag springer på stigen och försöker förstå om det verkligen hände. Emilia hade sprungit mot kvinnan på bryggan. Hon levde då. Vi bytte några ord. Sedan inga någonsin mer. Jag var en av de sista hon någonsin sa någonting till.

Jag känner hennes dotter och jag känner hennes son. Jag pratade med hennes dotter på stranden. Försökte lugna och trösta men sedan fanns inga ord kvar att säga. Bara en flicka i fuktig baddräkt som ville ta ett kvällsdopp med sin mamma en varm sommarkväll. Som satt med sin mammas bilnyckel och mobiltelefon i händerna. Som undrade hur det går där ute. Med ryggen mot bryggan för att inte behöva se. Under samma handduk som min dotter. Jag kände att det brände i fingrarna när jag drog dem upp och ner längs hennes arm. Sa att det kommer att gå bra. Men det gjorde det inte.

Sedan rasade världen, rakt framför oss och jag kunde ingenting göra. Jag vill så gärna kunna skriva om den där kvällen i mitt huvud. Det fick inte sluta så. Ett liv får inte sluta så.

Jag känner att mina ben rör sig under mig men ingenting är verkligt, bara tungt. Det är svårt att andas. Inga spår syns av vad som hände igår. Som att allt tar slut men ändå bara fortsätter.