carolinateodor

Min ständiga jakt på balans, för att inte tippa över och inte ramla bakåt. Inuti är det frid just nu men i världen är det kaos och krig. Försöker förstå och ta in allvaret men samtidigt skydda mig för att påverkas för mycket. Vem vinner på att jag har svårt att somna av rädsla för alla skräckscenarion som spelas upp? Försöker mer än någonsin uppskatta det vi har här och nu. Försöker och lyckas ibland. 

 

Igår var vi på skolmöte inför Teodors skolval. Det känns så overkligt men samtidigt har han funnits typ alltid. Det märkliga är att det är som att vi lär känna honom på nytt hela tiden. Han utvecklas och växer så det knakar. Fortfarande vill han greja med mina händer när han ska sova, en av få saker som är som förr.

 

Häromdagen såg jag honom skriva Emilias namn för första gången, helt utan hjälp. A:et fick inte plats så jag sa att han kunde skriva på baksidan också. Då vände han på pappret och skrev hela namnet igen. Denna gång fick hela namnet plats. 

 

Emilia visar mer och mer personlighet. Jag har så svårt att beskriva henne. Hon är så go och lugn och samtidigt extremt målmedveten emellanåt, när hon verkligen vill något. Hon har närmre till skratt än till gråt. Hon går med sin gåvagn i full fart. På mamma-barn-gympan i onsdags gick hon ett par steg hållandes i bara en hand. Hon älskar att klättra över 10-kilosvikterna och låna leksaker av de andra bebisarna. Inte en enda gång har hon gjort illa de andra, hon bara kryper fram och tittar och pekar. När jag försöker göra armhävningar kryper hon under mig, som om jag var en tunnel. 

 

Nu leker de två. Teodor är utklädd till spindelmannen och Emilia har en hårtuss på huvudet som står rakt upp. Teodor har hällt ut hela lådan med små djur och figurer på golvet. Årets sockerbagare står på på tvn. Nu vill Teodor spela Mamma Mu-yatzy, igen. Ute har kylan kommit över natten. Inuti är det varmt. Och lugnt.