carolinateodor

Sitter här och håller i mig och håller andan. Lämnade Teodor i sin säng och gick försiktigt ut för ca 10 minuter sedan och han har inte börjat skrika än. (!?) Det är knappt så att jag vågar skriva det. Sista tiden har jag eller Jimmie varit tvungna att sitta bredvid Teodors säng för att Teodor ska vara nöjd och somna. Därmed är denna situation högst märklig och oväntad. När som helst kommer skriket, det känner jag på mig. Tills dess ska jag skriva lite om vad vi har gjort sedan sist.

 

Förra helgen åkte jag till Uppsala utan man och barn för att äntligen få träffa min älskade brorson, Nathaniel! Det var såklart underbart att få se och röra honom och känna hur han somnade lugnt i min famn. Det gör för ont att tänka på att någon av oss är alldeles för långt ifrån.

 

 

Jag hann även med kvalitetstid med kompisar när jag var i Uppsala och Stockholm. Vänner som har känt en typ hela livet är något alldeles speciellt, så är det bara. Det gäller även deras barn. 

 

 

För övrigt hann jag bara vara och jag försökte njuta av att få äta upp maten i lugn och ro. Jag hade kunnat njuta av sovmorgon också, om jag inte hade bokat in simträning med storebror på Fyrishov kl.8.00 söndag morgon. Det visade sig dock vara en bra prioritering. Tack å lov.

 

 

 

Nu är det snart dags för höstlov och det märks, inte minst, på min trötthet. Helgen har dock varit riktigt bra och jag har inget mer att önska. Mysfredag med Teodor i fredags, rosa namngivning för Teodors syssling igår, bad på Åbybadet, lunch på McDonald´s och fika vid Delsjön idag.

 

 

 

Och. Håll i er nu. Teodor SOVER!! Han har inte gnällt eller skrikit EN ENDA GÅNG ikväll! Får mig att tänka på ett citat som jag såg på en T-shirt en gång: Förut hade jag inga barn men många teorier, nu har jag flera barn och inga teorier.