Stövelflyt
Förra veckan hade Teodor bara en stövel med sig hem från förskolan. Var den andra fanns var det ingen som visste. En stövel borta och en stövel kvar. Så ovärt liksom. Då hade det nog känts mer värt om båda hade varit borta. Jag surade litegrann och funderade på om det var värt att köpa ett nytt par, för man kan ju knappast köpa en för halva priset.
I måndags morse var det mörkt och jävligt som vanligt den här tiden på året och det var som vanligt alldeles för få minuter kvar tills min buss skulle gå när jag och Teodor var påväg mot förskolan. Döm av min förvåning när jag lyfte min trötta blick en aning från marken och såg något som hängde och dinglade på en skylt. En STÖVEL! TEODORS stövel! Jag nästan jublade och skuttade runt av glädje och tacksamhet och Teodor flinade stort. När vi kom in på förskolan sprang Teodor fram till sin förskolefröken med stöveln i högsta hugg för att stolt visa upp den! Att fodret var genomblött var det ingen som brydde sig om. Det var en fin stund och jag är tacksam för den. Extra tacksam eftersom resten av veckan inte hade samma flyt.
