carolinateodor

Den där texten som jag försökte läsa på Teodors välkomstceremoni, den går så här:

Teodor,
när du föddes förändrades livet
På ett enda ögonblick blev allting något annat

Det där leendet du ler
varenda morgon
när jag egentligen är för trött för att le
men ler ändå
Det där lyckoskriket när jag tar dina händer
så du kommer upp en bit från golvet
och du går mellan mina ben
och tjuter av stolthet
Det där nöjda ljudet
och bubblandet med munnen
när du roar dig själv på filten
Den där blicken
med dina vackra, klarblåa ögon
som rymmer så mycket klokhet
Det där lugnet
när du är så otroligt trött
och kommer till ro
och somnar tryggt i min famn

Vad visste jag om livet innan jag fick vara med om allt det där?

Jag minns hur jag och Jimmie satt i soffan en kväll i november när jag var gravid och jag sa till honom att det var så fruktansvärt tyst och att jag längtade efter Teodors skrik. Han låg där i min mage och var så väldigt nära oss men ändå alldeles för långt ifrån. Jag ville så gärna höra honom.

Jag minns också hur jag tänkte att bara Teodor kommer ut så kommer jag att få svar på allt men det blev precis tvärtom. Det känns som att jag aldrig har undrat så mycket som nu.

Du är en gåta som vi aldrig löser klart

Och när du föddes förändrades livet
På ett enda ögonblick
blev alla ögonblick
ovärdeliga