En dag står vi över februari, du och jag?
Vi ramlade runt på alla ställen som var öppna den natten
vi var konstnärer och dom bästa i sitt slag
vi skulle ta oss långt vi två
hon sa En dag står vi över februari
du och jag
natten var så kall vi höll hårt om varann
nu stängde dom i Stockholm
och människorna försvann
men vi hade lusten i behåll
hon sa ta min hand jag följer dig
vi ska åt samma håll
Utdrag ur Lars Winnerbäcks Åt samma håll.
Sista dagarna har känts ganska gråa. Kanske typiskt februari. Februari är enligt mig den minst nödvändiga månaden på året och därmed en månad som jag gärna står över. Vad vi vet och som ger oss hopp är dock att vi går mot ljusare tider och att vi har en underbar son som utvecklas för var dag som går.
I lördags slutade ett mindre lyckat IKEA-besök med att jag fick rusa ut med en skrikande Teodor som var hungrig. Det var inte helt lätt att ta sig fram genom gångarna eftersom vi var långt ifrån ensamma på IKEA. Jag racade fram med barnvagnen och försökte få folk med stora kundvagnar ur vägen. Det enda jag tänkte var "Hoppas vi inte träffar någon vi känner nu". Fick smått panikkänsla i magen men försökte behålla lugnet. När vi väl var på plats i bilen och Teodor fick äta blev han lugn igen. Och jag också.
Det roligaste som hände igår var när jag dammsög och Teodor låg i Jimmies famn och följde mig med blicken var jag än gick i rummet. Det roliga var alltså inte att dammsuga utan att Teodors syn tycks ha utvecklats ytterligare.
När jag vaknade idag kändes det som att jag var på väg att bli sjuk. Hade lite ont i huvudet, lite ont i halsen och lite ont i kroppen. Skulle egentligen på promenad i Slottsskogen men den fick ställas in. Har knappt varit utanför sovrummet på hela dagen. Njöt av att ligga inne och bara vara med Teodor och se på det mindre mysiga snö- och regnblandade vädret som pågick utanför. Inser att det tär på kroppen att amma och att aldrig sova mer än 3 timmar åt gången. Lyckligtvis lyser Teodor upp tillvaron och ger mig energi med sitt gurglande språk och sina sneda leenden bakom nappen.
Just nu ligger Teodor på Jimmies mage och "småsnackar" och håller upp huvudet. Hur stolta som helst är vi alla tre. Och jag inser att jag aldrig någonsin vill stå över februari. Vill ju inte missa ett enda ögonblick med min älskade son.
vi var konstnärer och dom bästa i sitt slag
vi skulle ta oss långt vi två
hon sa En dag står vi över februari
du och jag
natten var så kall vi höll hårt om varann
nu stängde dom i Stockholm
och människorna försvann
men vi hade lusten i behåll
hon sa ta min hand jag följer dig
vi ska åt samma håll
Utdrag ur Lars Winnerbäcks Åt samma håll.
Sista dagarna har känts ganska gråa. Kanske typiskt februari. Februari är enligt mig den minst nödvändiga månaden på året och därmed en månad som jag gärna står över. Vad vi vet och som ger oss hopp är dock att vi går mot ljusare tider och att vi har en underbar son som utvecklas för var dag som går.
I lördags slutade ett mindre lyckat IKEA-besök med att jag fick rusa ut med en skrikande Teodor som var hungrig. Det var inte helt lätt att ta sig fram genom gångarna eftersom vi var långt ifrån ensamma på IKEA. Jag racade fram med barnvagnen och försökte få folk med stora kundvagnar ur vägen. Det enda jag tänkte var "Hoppas vi inte träffar någon vi känner nu". Fick smått panikkänsla i magen men försökte behålla lugnet. När vi väl var på plats i bilen och Teodor fick äta blev han lugn igen. Och jag också.
Det roligaste som hände igår var när jag dammsög och Teodor låg i Jimmies famn och följde mig med blicken var jag än gick i rummet. Det roliga var alltså inte att dammsuga utan att Teodors syn tycks ha utvecklats ytterligare.
När jag vaknade idag kändes det som att jag var på väg att bli sjuk. Hade lite ont i huvudet, lite ont i halsen och lite ont i kroppen. Skulle egentligen på promenad i Slottsskogen men den fick ställas in. Har knappt varit utanför sovrummet på hela dagen. Njöt av att ligga inne och bara vara med Teodor och se på det mindre mysiga snö- och regnblandade vädret som pågick utanför. Inser att det tär på kroppen att amma och att aldrig sova mer än 3 timmar åt gången. Lyckligtvis lyser Teodor upp tillvaron och ger mig energi med sitt gurglande språk och sina sneda leenden bakom nappen.
Just nu ligger Teodor på Jimmies mage och "småsnackar" och håller upp huvudet. Hur stolta som helst är vi alla tre. Och jag inser att jag aldrig någonsin vill stå över februari. Vill ju inte missa ett enda ögonblick med min älskade son.
