Det nya året har börjat nu. Försöker minnas och lära mig av det förra och förbereda mig så gott jag kan inför nästa. Husbygge och flytt står på schemat och det känns stort, riktigt stort. Det blir en utmaning att få till orken och behoven och alla tider som ska passas men jag tror jag vet att vi kommer att fixa det. Det måste vi.

 

Jul, Teodors 2-årsdag och nyår firade vi i Uppsala med min släkt och mina barndomsvänner. Det var sagolikt vintervackert de första dagarna och jag vet inte hur många gånger under vistelsen som jag önskade att tiden kunde stannas. Jag åkte skridskor och längdskidor och vi grillade korv på mamma och pappas tomt vid sjön. Vi umgicks och mös och jag ville bara ha mer. 

 

• Att vara snällare mot mig så att jag kan vara snällare mot andra.
• Att lägga ribban lagom högt.
• Att oftare känna mig nöjd.
• Att göra mer av det som ger mig energi och gör mig glad.
• Att göra så lite som möjligt av onödiga saker som tar energi.
• Att reducera antalet tillfällen då jag säger Nej, mamma orkar inte.
• Att vara mer nära och närvarande. 
• Att vara minst lika lycklig om ett år som jag är nu.

 

 

Lördag kväll och ensam hemma. Vet inte när det hände sist. Ända sedan i måndags har jag känt mig förkyld fram och tillbaka men jag har inte hunnit med att vara sjuk när en massa betyg skulle sättas. Imorse bröt förkylningen ut på riktigt så jag har legat i soffan och sovit från och till hela dagen. Därmed blev jag tvungen att stanna hemma när Teodor och Jimmie åkte till Hindås. Istället blev det pizza, coca cola (lite trött på julmust) och ostbågar framför Så mycket bättre medan regnet trollar bort den vackra snön.

 

Förra helgen var underbara mamma och underbare brorsonen Ebbe här på besök. Teodor och Ebbe hade superkul ihop. De dekorerade pepparkakshus, besökte Liseberg och Alfonshuset och lekte och hade skoj. Försöker hålla det ifrån mig men det är klart att det är hur jobbigt och tråkigt som helst att vi bor alldeles för långt ifrån alldeles för många nära och kära. Desto mer uppskattning när vi äntligen ses.

 

 

I torsdags var det dags för Luciafirande på Teodors förskola. Han kläddes i tomtekläder och jag gjorde vad jag kunde för att ignorera att jag kände mig sjuk. Bilden nedan är lite missvisande då rummet några minuter senare var totalt proppat av söta tomtar, lucior och pepparkaksgubbar och pepparkaksgummor med sina föräldrar och övrig släkt. De har en adventskalender på förskolan som är en dockteater där Pippi Långstrump har huvudrollen och vi fick se ett smakprov på den och sjunga massa fina julsånger. Teodor skötte sig utomordentligt bra på Luciasamlingen och det slog mig att han kunde sitta stilla i mitt knä i typ hur många minuter som helst. Svunnen är den tid då han aldrig satt stilla längre än en minut. Och det tackar vi för. 

 

 

 

Olle Ljungström och Miss Li framförde nyss en fin låt i Så mycket bättre. Här kommer ett utdrag: 

En föräldraledig dag och massa julshoppingbehov. Snön ligger vackert på marken och yr vackert runt i luften. Jag hade någon slags föreställning om att det skulle vara ljuvligt att traska ner på stan, inte trots vädret utan tack vare det. Det var inte så mysigt som jag hade tänkt mig att få massa snö i ansiktet, frysa sönder fingrarna och plöja och slira med barnvagnen. Däremot var det riktigt trevligt på stan när vi höll oss inne i affärerna och shoppade loss. Teodor somnade på 2 minuter och vaknade lagom till att jag hade tänkt ta en fika i lugn och ro. Det var tur att han vaknade så att vi hann kolla in NK-julskyltningen innan vi tog bussen hem. 

 

 

Det har hänt en del sedan sist men jag orkar inte skriva om allt. I korta drag har vi varit på minisemester i Fredrikshamn och bott på badhotell, morfar har varit på besök och besökt Alfonshuset med mig och Teodor, vi har julpyntat hemma och Teodor har gruppfotograferats i underställspolo på förskolan. 

 

Ikväll fikade jag med en klok vän. Du har alltid ett val, sa hon, och hon har så rätt. Hur jävligt livet än är så har du ändå ett val. Eller flera, för den delen. En befriande tanke. Tänk på det. Välj hur du vill leva, tillåt inte dig själv att bli ett offer. Du kan välja att inte bli det. Faktiskt.

 

På grund av magsjuka tidigare i veckan har jag idag gjort minsta möjliga på jobbet. Jag gjorde det jag behövde och det gjorde jag bra men mer gjorde jag inte. Jag såg högarna på skrivbordet men jag lät de ligga och packade istället ihop datorn när arbetstiden var slut och gick hem med en ovanlig känsla inom mig. Jag kände mig NÖJD. Jag hade klarat mig över ribban med bravur och det räckte och blev över, oavsett hur högt eller lågt jag hade lagt den.

 

Tänk på det. Det är DU och ingen annan som väljer hur högt ribban ska ligga. Om du föreställer dig skillnaden mellan att riva gång på gång och att flyga över ribban och landa mjukt så blir valet ganska enkelt.

 

Det fanns nog någon sorts mening med den där tisdagen. Den var nog så positiv som den var för att jag lättare skulle klara av motgångarna som jag möttes av senare i veckan. Nog om det nu.

 

Igår var jag på personalfest på skolan. Det var en helt annan känsla i kroppen när jag satt på samma busslinje på väg dit igår kväll än vad jag brukar ha på mornarna. Det kan inte sägas nog ofta att mina kollegor är fantastiska!! Temat för kvällen var musik. Jag tillhörde Team Christoffer och vi fick bland annat tolka Små grodorna i genren rap och köra På minuten. Jag hade lite svårt att veta vad jag skulle göra av armarna när jag var groda och På minuten var betydligt svårare i verkligheten än det ser ut i Doobidoo. Eller kan jag skylla på vinet? Bilden nedan är från genrepet innan framförandet av Små grodorna. (Och ja, det är ett teleskopskydd jag har på huvudet)

 

 

Idag har jag varit precis så trött som jag förtjänar. Trots det har vi varit på tomten och markerat vilka träd som ska fällas och bevaras och sedan har vi besökt Liseberg. Teodor blev essen och rädd för både ninen och omten men han diggade kaninernas magi-show.

 

 

 

Ja, det var så kallt som det ser ut. Precis som det ska vara när det ska kännas att julen snart är här igen.

 

Idag var en lycklig dag. Jag har varit lugn, inte trött och jag har inte haft huvudvärk någonstans. Jag har andats, upplevt, varit närvarande och tänkt snälla tankar. Jag kan inte säga exakt vad det beror på. Jag kan bara uppskatta och välkomna. Och hoppas att det blir fler sådana dagar.

 

Morbror Andreas sov över här inatt. Teodor envisades med att kalla honom för "Moffa" och vi kan inte förneka likheterna.. Efter en frukost i ett lagom tempo gick vi till Universeum. Teodor stornjöt och jag också. Jag blev dock lite besviken när Teodor hellre ville titta på tråkiga ormar än fräcka dykare som hade vågat sig ner bland hajarna. Efter djuren åt vi pannkakor och sedan tog Teodor fart och sprang ut genom snurrdörrarna innan jag hann ifatt honom.

 

 

På eftermiddagen tog vi en tur till lekparken och jag struntade på något märkligt sätt fullständigt i att det var grått och regnigt. Det gjorde även Teodor som blev superpoppis bland ankorna. Antagligen berodde det på det gamla brödet som han bjöd på. Eller på hans nya, fina regnjacka.

 

Ikväll har jag simtränat. Det var ett par veckor sedan sist men takterna satt i. Det var som att jag flög både dit och hem med Säkert i lurarna och jag märkte knappt att det regnade på tvären. Nu blir det kvällsmacka så att även kvällen blir ljuvlig.

 

 

Vågar man gå och lägga sig efter en sådan här dag?

 

 

Det där om resten av veckans oflyt handlade främst om mindre mysiga sjukdomar. Jag vabbade torsdag och fredag. Vi gjorde det bästa av situationen och firade Teodors namnsdag med paket igår. 

 

 

För övrigt bröt jag mönster i veckan genom att köpa en ny sorts ansiktstvätt. Lite besviken blev jag dock när jag upptäckte att den var för stor för att få plats på ansiktstvättplatsen i badrumsskåpet. Har ännu inte kommit fram till var den ska stå istället. Och så finns det de som säger upp sig och flyttar till ett främmande land. 

 

Förra veckan hade Teodor bara en stövel med sig hem från förskolan. Var den andra fanns var det ingen som visste. En stövel borta och en stövel kvar. Så ovärt liksom. Då hade det nog känts mer värt om båda hade varit borta. Jag surade litegrann och funderade på om det var värt att köpa ett nytt par, för man kan ju knappast köpa en för halva priset.

 

I måndags morse var det mörkt och jävligt som vanligt den här tiden på året och det var som vanligt alldeles för få minuter kvar tills min buss skulle gå när jag och Teodor var påväg mot förskolan. Döm av min förvåning när jag lyfte min trötta blick en aning från marken och såg något som hängde och dinglade på en skylt. En STÖVEL! TEODORS stövel! Jag nästan jublade och skuttade runt av glädje och tacksamhet och Teodor flinade stort. När vi kom in på förskolan sprang Teodor fram till sin förskolefröken med stöveln i högsta hugg för att stolt visa upp den! Att fodret var genomblött var det ingen som brydde sig om. Det var en fin stund och jag är tacksam för den. Extra tacksam eftersom resten av veckan inte hade samma flyt.

 

Det kanske inte blev perfekt men jag gjorde mitt bästa och det räcker. Den här lilla meningen försöker jag få in i mitt huvud så ofta jag kommer ihåg. Tidigare idag tittade jag på bilder från den tiden då jag blev tvungen att fatta beslutet att jobba lite mindre och det smärtade att minnas hur skör jag var då. På något sätt känns det som att jag inte helt har läkt än men jag tycker mig kunna känna igen och hantera varningssignalerna betydligt bättre nu. Och det räcker, tills vidare.

 

I onsdags kväll kom mamma mormor på besök. Det var alldeles nödvändigt och supermysigt. Vädret var inte riktigt på vår sida men vi gjorde vad vi kunde för att få minnesvärda stunder ändå. Vi hann bland annat med att beträda vår älskade tomt samt besöka Nääs slott två gånger om, att äta räksmörgås med hisnande utsikt på Heaven 23, att tycka att vi tjänade pengar när vi shoppade på rea, att lära oss nya sånger där mormor säger ack, att springa ett galet jobbigt löplopp i ett lerigt Skatås och att mysa med underbare Teodor såklart. 

 

Sitter här och håller i mig och håller andan. Lämnade Teodor i sin säng och gick försiktigt ut för ca 10 minuter sedan och han har inte börjat skrika än. (!?) Det är knappt så att jag vågar skriva det. Sista tiden har jag eller Jimmie varit tvungna att sitta bredvid Teodors säng för att Teodor ska vara nöjd och somna. Därmed är denna situation högst märklig och oväntad. När som helst kommer skriket, det känner jag på mig. Tills dess ska jag skriva lite om vad vi har gjort sedan sist.

 

Förra helgen åkte jag till Uppsala utan man och barn för att äntligen få träffa min älskade brorson, Nathaniel! Det var såklart underbart att få se och röra honom och känna hur han somnade lugnt i min famn. Det gör för ont att tänka på att någon av oss är alldeles för långt ifrån.

 

 

Jag hann även med kvalitetstid med kompisar när jag var i Uppsala och Stockholm. Vänner som har känt en typ hela livet är något alldeles speciellt, så är det bara. Det gäller även deras barn. 

 

 

För övrigt hann jag bara vara och jag försökte njuta av att få äta upp maten i lugn och ro. Jag hade kunnat njuta av sovmorgon också, om jag inte hade bokat in simträning med storebror på Fyrishov kl.8.00 söndag morgon. Det visade sig dock vara en bra prioritering. Tack å lov.

 

 

 

Nu är det snart dags för höstlov och det märks, inte minst, på min trötthet. Helgen har dock varit riktigt bra och jag har inget mer att önska. Mysfredag med Teodor i fredags, rosa namngivning för Teodors syssling igår, bad på Åbybadet, lunch på McDonald´s och fika vid Delsjön idag.

 

 

 

Och. Håll i er nu. Teodor SOVER!! Han har inte gnällt eller skrikit EN ENDA GÅNG ikväll! Får mig att tänka på ett citat som jag såg på en T-shirt en gång: Förut hade jag inga barn men många teorier, nu har jag flera barn och inga teorier.

 

 

Sedan sist har det hänt en del. Stort och smått. Fantastiskt och mindre kul.

 

• 30 september fick jag en till brorsson och Teodor en till kusin. Allt gick bra och han är fantastisk. Det gör för ont att tänka på att han bor så långt ifrån att jag inte har fått röra vid honom eller lukta i hans nacke ännu. Om två veckor får jag det och jag spricker nästan när jag tänker på det. 
• Jag har fyllt år. Inte 30 än, men nästan. Blev uppvaktad med frukostbricka och paket på sängen av Jimmie och Teodor. Fick världens bästa present och Jimmie tog sovmorgon. På kvällen kom massa härliga tjejer hit på middag och jag var så glad hela dagen och ville inte att dagen skulle ta slut. 
• När jag skulle gå och lägga mig på min födelsedag gick min mobil helt sönder. Det hade varit nära flera gånger men det gick alltid återuppliva den. Inte den här gången. Nu är den inlämnad och vi hoppas på ett underverk eller en ny telefon som fungerar. Har märkt att livet går vidare även utan mobil men det är lite mindre stressigt och lite mindre roligt. 
• Teodor har blivit klippt av farmor. Vi hade ju bokat klipptid i tisdags men i måndags kväll ångrade jag mig för att det hela kändes mycket onödigt och bara jobbigt. Lite äldre men fortfarande lika omogen övertalade jag Jimmie till att ringa och avboka tiden. 
• Vi har även varit på Gunnebo Slott och ätit slottslunch och tittat på vältränade hästar. 

 

 

 

 

Som jag skrev tidigare fullkomligt älskar Teodor Pippi Långstrump. I en av filmerna sjungs det en sång som har fastnat i mitt huvud och den vägrar släppa taget. Samtidigt som det är lite småjobbigt att den har fastnat är det lite komiskt att texten stämmer väldigt bra för mig just idag. Ännu en VAB-dag och väldigt lite gjort förutom att ge Teodor omsorg och närhet.

Mors lilla lathund av Astrid Lindgren

Mors lilla lathund sa:
Du må tro, jag jobbar bra,
fastän vet du vad;
inte just i dag,
jag gör det helst en annan dag.
Mors lilla lathund sa:
ingen kan så bra som jag,
men tycker du som jag,
tycker du som jag;
så gör jag det en annan dag:
Tra-la-la-la-la-la
i morrn då ska jag knoga
hela dess långa dag,
ja, oj, oj, oj, vad jag ska gno.

Ja och för ser du, därför så måste jag
ta det väldigt lugnt idag,
jo för just i dag
går det inte bra,
jag gör det helst en annan dag:
Tra-la-la-la-la-la
i morrn då ska jag knoga
hela dess långa dag,
ja, oj, oj, oj, vad jag ska gno.
Ja, för se du mors lill lathund sa:
jag gillar att jobba bra
men tycker du som jag
tycker du som jag,
så gör jag det en annan dag.

 

 

 

 

Mer så'nt.

När du kommer hem från jobbet hör Teodor dig redan när du vrider om nyckeln i låset. Han lyser upp och ropar "pappa!". Sedan springer han ut i hallen så fort och sött som bara han kan springa. Jag ser hur glada ni blir av att se varandra. Ni kramas. Jag är så stolt då. Och när ni har kramats klart kramas vi alla tre. Då borde tiden stannas en stund.

 

Jag blir så stolt och lycklig när du leker med Teodor. Det får honom att skratta så att fåglarna dansar. När du pratar med honom sitter han med halvöppen mun och lyssnar. Och när du sjunger vaggar han med och lär sig alla orden. Det är så uppenbart hur glad han är att det är just du som är hans pappa och det är jag också.

 

När jag inte orkar ibland så står du där. Stabil som en klippa men mjuk och varm. Du säger att du förstår men du klagar aldrig som jag gör. Du biter ihop och jag vill att du ska veta att jag ser hur du kämpar och hur jag vet att du alltid finns för mig. 

 

När jag ser på Teodor ser jag så mycket av dig. Och jag blir så stolt då. Och lycklig. Att det är just vi.

 

 

VAB... Det känns som att jag skolkar när jag inte jobbar trots att jag är frisk. Känns helskumt att vara hemma för att Teodor är sjuk trots att jag självklart inser att han behöver mig. Natten mellan lördag och söndag fick Teodor krupp och hade svårt att andas. Jag stod vid balkongdörren i nattlinne med Teodor i famnen så att han skulle kunna andas lättare. Det slog mig hur sällan jag är ute på balkongen nu för tiden. Samma natt fick Teodor feber som har pendlat upp och ner så jag var hemma med honom i måndags. Idag var min föräldralediga dag och jag tyckte att Teodor verkade frisk igen och bokade in ett besök hos frisören. För Teodor alltså, inte för mig. Detta gillades inte alls av Teodor som storgrät så fort vi klev in genom frisördörren så nu har vi skjutit upp det hela till min nästkommande föräldralediga dag. Det är med blandade känslor, även för min del, det där med att klippa av Teodors hår. Jag råkar nämligen tycka att Teodors gyllene lockar i nacken är bland det vackraste som finns och jag är därför lite rädd för vad som kan hända om frisören klipper håret lite för kort. Å andra sidan känns det bättre om någon annan än jag gör det misstaget. Oavsett vad det kostar. Nästan.

 

Exempel på andra saker som har hänt den sista tiden är att Teodor har blivit fullständigt förälskad i Pippi Långstrump (äkta vara, INTE tecknat), han har lärt sig vad alla i Teletubbies heter, han har varit på ett alldeles fantastiskt 2-årskalas och han har även blivit väääldigt noga med att ta på sig sina kläder själv. Oavsett hur lång tid det tar. Det känns så bra när vi kan ge honom den tiden.

 

 

 

 

 

 

Nej, det var inte värt det. Eftersom inte hjärnan var smart nog att tala om det för mig så gjorde kroppen det istället. Det hela ledde fram till beslutet att jag ska vara hemma med min fantastiske lille son varje tisdag från och med idag. Ett av de bättre besluten jag har fattat i mitt liv. 

 

Vi började den första föräldralediga tisdagen med att ta sovmorgon till 07.50 och efter en lugn morgon utan stress gick vi till Valhalla för att bada. Teodor stortrivdes i vattnet och skrattade och tjöt när jag jagade honom ålandes på mage i den grunda bassängen. Tanterna som var där på sin motionssimning charmades av min lille prins och jag var en mycket stolt mamma. Efter badet åt vi pannkakor i restaurangen och när vi kom ut från simhallen somnade Teodor efter ungefär två minuter och han sover fortfarande. 

 

I helgen var jag och Teodor hos mina föräldrar i Qvallsta. Helt fantastiskt och absolut nödvändigt för mig för att återhämta mig och fylla på energidepåerna. På lördagen firade vi min fantastiska mormor med skaldjursfest. Vyerna ger verkligen själen ro och helgen gick så fort att jag känner att jag snart måste åka tillbaka. Jag och Teodor flög dit och hem och det gick helt okej. Jag skulle inte kalla det smidigt att byta bajsblöja på en flygplanstoalett men det gick iallafall. Innan vi gick av planet på Landvetter sa en tant på raden framför oss att Teodor kommer bli musikalisk så som jag sjunger för honom. Vi förstår ju alla att hon menade ATT jag sjunger och inte HUR jag sjunger. Hursomhelst värmde det i hjärtat när hon lade till att vi är så duktiga, både jag och Teodor. Främlingar som ger en beröm värmer konstigt nog lite extra.

 

Idag var det en dam på en antikaffär som stöttade mig i mitt beslut om att stanna hemma med Teodor en dag i veckan. Hon sa att förr i tiden var oftast mammorna hemma men nu ska båda föräldrarna hinna göra allt OCH ta hand om sina barn och det är klart att det inte går ihop. Det var precis som att hon visste allt om hur vi har det och det kändes så skönt att hon förstod utan att jag begärde att hon skulle förstå. Hennes ord låter så självklara men trots det är det så många som sliter ut sig med en känsla av att inte räcka till.

 

Tänk om alla skulle vara lite mer som tanten på flygplanet eller damen i antikaffären och säga snälla saker och visa förståelse utan att det förväntas av en. Vad var det som drev dem till att vara så snälla och vad är det som hindrar oss andra?

 

 

Sedan sist har jag hunnit med en medelstor förkylning, tillräckligt liten för att kunna jobba och tillräckligt stor för att vara på jobbet utan egentligen orka vara där. Det där som kändes lite löjligt enkelt första veckan förvandlades till en väldigt tung uppförsbacke och jag började tvivla på att det är värt att jobba heltid och därmed känna mig som en sämre mamma till min underbare son. När jag stod vid kopiatorn i torsdags eftermiddag och kopierade uppgifter ur böcker som skolan inte har råd att köpa till eleverna var det som om hela kroppen skrek: "Åk hem till Teodor istället för att stå här och kopiera!!". Likförbannat stod jag kvar och efter en svettig bussresa hem med mycket tvivel i kroppen kom jag hem och var på så dåligt humör att jag inte orkade ta hand om Teodor. Istället somnade jag på soffan kl.19.40.

 

Så, är det värt det? Klart att det inte är, åtminstone inte varje dag. Men ibland står jag där i klassrummet och ryser av hur kloka eleverna är och känner hur häftigt det är när vi utvecklas tillsammans och då känns det som att det är precis där jag ska vara. 

 

Idag är Jimmie på svensexa så jag och Teodor har haft en riktig mor-och-son-dag och jag har njutit hur mycket som helst. Jag har orkat le, skratta, busa, trösta, gunga, gå på stan, gå på Liseberg, hälsa på syssling, köpa pizza, läsa böcker (om djur så klart) och bara vara nära. Och när jag har kraft kvar till sådant, då är det värt det. Nu är det upp till mig att varje dag spara energi i en liten ask som det står Teodor på. Ur den asken får ingen och inget ta energi. Inte ens en kopieringsmaskin. 

 

 

 

Det känns som att jag gör allt annat än det just nu, simmar lugnt alltså. Men trots ett trött huvud har jag ett lugn i magen som jag inte känner igen såhär innan terminstart. Försöker att njuta av det istället för att tänka att det är lugnet före stormen. 

 

Pusslet med tider som ska passas går bra än så länge och Teodor stortrivs på förskolan!

 

Här kommer lite bilder som får tala för sig själva.

 

 

Eller den sista bilden kanske kräver sin förklaring.. Den är från en simtävling i Delsjön i lördags. Inte heller där simmade jag lugnt och det var märkligt nog hur kul som helst!

Vi lämnar snart en fantastisk semestersommar med många fina stunder bakom oss och välkomnar nya rutiner och en hel del tider som måste passas. Jag känner mig märkligt nöjd över detta. Tidigare har jag fått hög puls så fort jag har tänkt tanken att både jag och Jimmie ska jobba heltid men nu har vi hittat en lösning som känns bra i magen. Det är också troligt att jag har blivit bättre på att inte oroa mig onödan. Åtminstone ibland.

 

Helgen har verkligen varit mysig. Vi åkte till Nääs Slott utanför Lerum i lördags för att äta lunch. Solen sken och Teodor strålade när han fick titta på hästarna i stallet. Att jag inte förrän efter ett tag upptäckte att jag inte hade dragit upp dragkedjan i ryggen på min klänning blev snarare något att skratta åt än att skämmas över.

 

 

Efter lite promenerande i de vackra omgivningarna åkte vi via vår tomt i Lerum till Hindås där Teodor fick bada, leka med sin favorithund Zack (Kacka), busa, plocka blåbär och en massa annat. Jag och Jimmie lånade hem ett par våtdräkter för att eventuellt simma tävling på lördag. Idag invigdes den ena av mig.

 

 

Och ungefär såhär känns det att OS är slut...