carolinateodor

När du kommer hem från jobbet hör Teodor dig redan när du vrider om nyckeln i låset. Han lyser upp och ropar "pappa!". Sedan springer han ut i hallen så fort och sött som bara han kan springa. Jag ser hur glada ni blir av att se varandra. Ni kramas. Jag är så stolt då. Och när ni har kramats klart kramas vi alla tre. Då borde tiden stannas en stund.

 

Jag blir så stolt och lycklig när du leker med Teodor. Det får honom att skratta så att fåglarna dansar. När du pratar med honom sitter han med halvöppen mun och lyssnar. Och när du sjunger vaggar han med och lär sig alla orden. Det är så uppenbart hur glad han är att det är just du som är hans pappa och det är jag också.

 

När jag inte orkar ibland så står du där. Stabil som en klippa men mjuk och varm. Du säger att du förstår men du klagar aldrig som jag gör. Du biter ihop och jag vill att du ska veta att jag ser hur du kämpar och hur jag vet att du alltid finns för mig. 

 

När jag ser på Teodor ser jag så mycket av dig. Och jag blir så stolt då. Och lycklig. Att det är just vi.