carolinateodor

När du sjunger i bilen på morgonen

alfabetssången eller father finger

eller vädersången

eller något helt annat

 

när vi äter vaniljyoghurt med vaniljhallon

och du äter upp min portion också

 

när vi badar och du säger

"berätta om badhuset, mamma"

jag berättar och plumsar under vattenytan och du skrattar

skrattar 

och jag också

 

när jag lämnar dig på förskolan

och jag ska följa med dig in på toaletten 

du visar alla bokstäver på väggen och egentligen behöver du inte alls kissa

men du vill inte att jag ska gå

inte än

 

när jag hämtar dig på förskolan och du stolt visar dina teckningar och säger att du har skrivit bokstäver

du ska ta hem och visa pappa

du somnar på vägen hem

med teckningarna på sätet bredvid dig

 

när du nästan varje morgon frågar

vem ska vi åka idag, mamma?

 

när du beslutsamt tar på dig skorna och smiter ut och springer ner för trapporna

innan jag är påklädd

och du vill borsta tänderna på gatan

 

 

Allt oftare tänker jag

att vi säkert kommer sakna detta sedan

när vi ser tillbaka på det

och trots det blundar jag alltför ofta

för ögonblicken

som aldrig kommer åter

 

Dagarna passerar. Jag har dragit ner tempot, rejält. Det är så tydligt hur allt runtomkring mig blir tydligare då. Jag hinner se, hinner andas, hinner leva.

 

Tänker snällare tankar nu. Tänker att jag duger, den jag är, att det räcker, det jag gör. Inser att det var så mycket som var fel förut som är rätt nu. Känner hur skönt det är.

 

Dagarna passerar men jag försöker stanna i stunderna. Känna, uppleva, vara. Ibland tappar jag greppet igen och allting rusar. Det måste vara så för att kunna bli bra igen, det ger mig perspektiv som jag inte vill vara utan.

 

Dagarna passerar, livet passerar och vad kan du göra åt det?

 

 

- Mamma, älskar du mig?

- Ja, det gör jag Teodor.

- Tycker du om mig också?

- Ja, jag tycker om dig jättejättemycket.

 

 

 

Nya kapitel håller på att skrivas nu. Nytt jobb för mig, ny förskola för Teodor, nya rutiner. Men framför allt nya insikter. Insikter om att det viktigaste är inte vad eller hur mycket vi presterar, det viktigaste är att vi har varandra att älska. Och tycka om.

 

 

 

Alldeles för mycket tid har passerat utan verklig mening den här hösten och snart är det redan dags för adventsljusstakar i fönstren och röda gardiner. Innan vi hinner förstå att det har börjat kommer det att vara över igen och därför tänker jag verkligen uppskatta december och julkänslorna i år.

 

Vi började redan igår med att gå till Jul på Liseberg. Jag var nog mest taggad av alla tre och jag kunde verkligen njuta av varenda liten ljusslinga, varenda liten klunk av den varma chokladen, varenda andetag i den kyliga luften. Det jag njöt mest av var dock att beskåda Teodors målmedvetenhet när han gav sin önskelista och påse med nappar till tomten. Det var som att hela han kände att nu är det bara att göra det, och så gjorde han det. Släppte taget om sin trygghet. Han var så stark och jag beundrade honom så. På kvällen blev han ledsen men ville inte säga varför. Det var som att han bar på någon slags stolthet som jag så väl kände igen från hans far. Han är så stor nu, min lille pojke, och det finns inget jag kan göra åt det.

 

Men jag kan gilla december med honom. Jag kan pyssla, baka lussekatter, göra pepparkakshus, lyssna på julmusik och pynta hemmet rött med honom. Och jag kan njuta under tiden, finnas där och orka skratta. Det var någon som sa att det inte är kvalitetstid utan kvantitetstid som våra barn behöver med oss föräldrar och jag är beredd att hålla med. De behöver mycket av oss, vi behöver mycket av dem. Låt oss inte bara tycka att det är viktigt, låt oss visa det också. Inga julklappar i världen kan ersätta vår närvaro.

 

 

 

 

Häromdagen joggade jag till Delsjön. Utan klocka. Det fick ta den tid det tog och jag var nöjd bara med att jag orkade ge mig iväg. När jag kom fram till Delsjön kastades jag bakåt i tiden till Teodors första barnvagnspromenad. Det var riktigt kallt ute då och han var inte mycket mer än en vecka gammal, om ens det. Vi gick längst upp i backen och såg ut över Delsjön och när det började slutta lite och jag kände halkan under fötterna fick jag smått panik. Tänk om vi ramlar! Det gjorde vi inte. Jimmie tog ett stabilt tag i vagnen och gav oss trygghet, redan då. Inget skulle få hända vårt lilla mirakel som låg nedbäddad i Ullis gråa täcke i vagnen. Han var så liten då och redan så perfekt. Jag minns hur mycket jag undrade om honom då, jag var så nyfiken. Det var så lite jag visste.

 

Jag visste inte att han skulle bli den han är. Visste inte att han skulle kunna rabbla alla Astrid Lindgrens karaktärer utan problem. Och att han skulle prata om Pippi, Ronja, Tjorven, Emil och alla de andra flera gånger varje dag. Jag visste inte att han skulle älska djur, allt från kossor till lejon till spindlar. Att han skulle vilja somna hållandes någon i handen, varje kväll, det visste jag inte heller. Men framför allt visste jag inte att han skulle väcka sådana känslor inom mig. Det där skrattet han har som smittar, den där smärtan när jag känner att jag inte räcker till, den där sorgen när han tvingas se mina tårar, den där stoltheten jag känner när jag ser hur stolt han är över att kunna själv eller när han delar med sig till sina vänner.

 

Och så den där Kärleken till dig som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Kärleken som inte kan kläs i ord. En dag kanske du förstår att varje andetag är för dig, alltid. Med dig är nuet det enda som räknas och då får det ta den tid det tar.

 

 

 

Det har varit svårt att skriva ett tag. Behovet har funnits, det har det verkligen, men jag har svårt att hitta orden för saker som har hänt. Hur livet känns just nu är också svårt att beskriva. Jag kan le och jag kan skratta men tröttheten hänger över mig som ett tungt, vått duntäcke. Det är som att en tving sitter på mitt huvud och trycker ihop det så att huvudvärken är konstant, oavsett hur mycket jag eventuellt skulle kunna sova. Det är som om jag har tappat en bit av mig själv och desperat kämpar jag för att få känna mig hel igen. Utan Teodor i mitt liv och utan Jimmie skulle inte mycket fungera just nu. Det är de som håller mig uppe, det är de som ger mig hopp och kärlek. Och för det är jag evigt tacksam. 

 

Vårt fantastiska hus ger mig också energi. Det är så stort och så fint och så perfekt för oss. Det är värt att kämpa för att vi ska få leva vårt liv där. Gå på skogspromenader, studera sjön och fotografera ögonblicken. 

 

Och så har jag fyllt 30 år. Trettio. Jag trodde inte att det skulle kännas så annorlunda, men det gör det. Äldre och förhoppningsvis visare. Förhoppningsvis tillräckligt modig för att göra allting bättre igen.

 

 

 

 

 

Stamsjön i Lerum.

 

 

Det som inte fick hända hände, Jimmie skadade handen, men vi hade tur i oturen. Pilflisan kunde plockas ut och handen läkte ganska snabbt.

 

Jaha, och där kom och gick sommaren. På måndag är det dags att börja jobba igen och det känns hur märkligt som helst att sommarlovet snart är över. 

 

Det har funnits stunder den här sommaren då jag har velat att tiden ska gå fortare men det har även funnits stunder då jag har önskat att tiden kunde stannas. Teodor har som sagt börjat potträna och ibland slutat sova på dagen. Han börjar bli stor, min pojke, och den insikten lämnar blandade känslor.

 

Igår åkte vi till Astrid Lindgrens Värld och Jimmie hade sin första (och sista?) semesterdag sedan midsommar. Det är en sällsam lyx att få umgås och skratta en hel dag. Den där glädjen i Teodors blick när han fick se sina idoler Pippi, Emil, Madicken, Ronja och alla de andra ska jag spara på min näthinna och ta fram när hösten är som mörkast. 

 

 

 

Förrförra helgen åkte jag och Jimmie upp till Stockholm för att gå på Bon Jovi-konsert. Under konserten bestämde jag mig för att vara med på Knivsta Duathlon nästkommande förmiddag. Jag övertalades av min inspirerande storebror som också skulle delta. Jag har i princip aldrig suttit på en racercykel men att anta utmaningen var ändå ett rätt bra beslut, kom det att visa sig. Vi sprang 5 km, cyklade 2 mil och sedan sprang vi 2,5 km. Jag är framför allt stolt över ATT jag gjorde det och kanske inte HUR jag gjorde det, rent resultatmässigt, och den känslan ska jag bära med mig nästa gång jag står inför en utmaning.

 

Ett par timmar efter målgång åkte vi till Sunnersta för att fira min morfar som hade fyllt 85 år. Det hölls tal, det fälldes tårar och det skrattades. Det slog mig vilka förebilder de är, mormor och morfar, och jag hoppas att de förstår det. Så kärleksfulla och sådana kämpar.

 

När vi hade kommit hem till mamma och pappa igen efter kalaset satt jag och mamma och pratade, drack rödvin, åt Marabou och såg på solnedgången på altanen. Det kändes som 100 år sedan och jag insåg hur hon har varit saknad.

 

Dagen efter åt vi frukost ute på tomten och min bror och hans familj kom förbi. Vi smed sommarplaner och min brorson fick en fotobok i fyraårsförskottspresent av oss. När han öppnade presenten och fick hjälp av sin storebror att läsa de första raderna i boken var det svårt att hålla tårarna borta.

 

Som jag saknar dem alla.

 

 

 

 

 

 

Och som det gör ont att älska dig, Teodor. Snart är mamma hemma hos dig mer. Snart är mamma piggare igen. 

 

 

 

 

Som jag längtar.

 

I helgen var jag i det vackraste Oslo. Tog bussen dit i lördags och njöt för fullt av egentid. Blev hämtad av storebror och vi gasade med öppna rutor i italiensk bil mot bergen. Blev väl mottagen av min svägerskas föräldrar och var som förtrollad av utsikten och alla fina, mäktiga hus, Vi grillade och umgicks och på kvällen såg vi på schalgerfestivalfinalen och åt chips och morötter ur fel valda skålar.

 

 

På söndagen tog jag lite väl lång sovmorgon så det blev till att ta en snabbdusch, kasta i mig en smörgås och sedan klä på mig finkläderna och göra mig klar för älskade Nathaniels dop. I egenskap av Fadder blev jag ombedd att läsa en bibelvers i kyrkan. Vi hade bara den norska versionen men storebror hjälpte till att hitta den på svenska versionen på nätet. Tack och lov.

 

Kyrkan visade sig bli nästan helt fylld och förutom Nathaniel döptes även fyra andra småttingar. Det var ganska nervöst att läsa bilbelversen men det kändes också mäktigt. För sex år sedan stod jag i exakt samma kyrka, på exakt samma plats, och läste en egenskriven dikt för Nathaniels föräldrar när de gifte sig. Sedan dess har tid passerat och mycket har hänt. Det är så lätt att ta saker för självklart när de är så mycket mer. Jag vet att min bror hade ett önskemål om att spela Suzzie Tappers Mirakel i samband med Nathaniels dop och det är precis vad han är, Nathaniel. Ett Mirakel.

 

 

 

 

Sedan påsklovet har vi längtat efter våren och värmen så att drömhusbygget kan ta fart. Vi väntar fortfarande men snart drar det igång på riktigt. I tisdags åkte vi till tomten efter jobbet och jag njöt av lugnet och tystnaden. Det enda som hördes var fågelkvitter och oj vad jag längtar tills vi bor där på riktigt. När jag och Teodor gick genom skogen ner till sjön såg vi en supersöt ekorre och hästbajs längs stigen. Väl nere vid sjön kastade Teodor stenar i vattnet och det gjorde inget att det blåste och att vi blev blöta om tårna, vi var glada ändå.

 

När pappa hade jobbat klart på tomten och det var dags att åka hem klättrade Teodor längst upp på tomten och sa att han inte ville åka hem till lägenheten. Det ville inte jag heller.

 

Och så kom påsken och påsklovet som en räddande ängel i stressen. Som fick oss att koppla av och känna magiska känslor. Det var som en dröm och jag ville aldrig vakna.

 

Det känns så länge sedan nu.

 

Häromdagen beskrev Teodors förskolefröken Teodor som en glädjespridare. Ett oslagbart omdöme. Det räcker liksom så.

 

Igår kväll var det tjejmiddag med vin och skratt i mängder. Det gjorde gott för själen.

 

Idag var det familjegympa och det är inte mycket som slår att se hur roligt Teodor tycker att det är. Den där känslan jag känner när han står på långsidan i gympasalen och ropar HEJA MAMMA, HEJA MAMMA och klappar händerna nästan i takt när jag springer, den är oslagbar. Och glädjen när han dansar. Det finns ingen som dansar som han. Det finns helt enkelt ingen som han. Han är oslagbar och skulle kunna platsa i vilket landslag som helst.

 

Jag skulle kunna skriva inlägg efter inlägg om min trötthet.

 

Men det är jag för trött för.

 

Här kommer några bilder istället.

 

Jag ser dagarna som passerar. Jag ser Teodor som växer. Jag ser mormor. De säger att hon är sjuk men jag vill inte lyssna. För mig är du alltid frisk, mormor. Jag känner dina lena händer och jag hör dina ord om hur du inte kan sluta titta på min son. Och jag ser din blick som säger att du är du och att jag fortfarande är den jag alltid har varit för dig. Du säger ofta att jag är vacker, mormor. Om det är sant är det för att jag är lik dig.

 

Jag ser dagarna som passerar och jag är rädd att jag inte är rädd om dem. Tänk om de försvinner för snabbt? Tänk om jag borde göra annat? Göra annorlunda? Tänk om jag gör fel och ångrar mig sedan? Det enda jag är säker på är att när jag är närvarande, då är jag rätt. Men tänk om jag är det för sällan? Tänk om jag är trött för ofta men fortsätter att lägga mig för sent på kvällen och stressa för mycket på dagen? Tänk om allt är för sent en dag?

 

 

Halva sportlovet spenderade jag och Teodor i Uppsala. Vi tog tillvara på så många ögonblick som möjligt utan att stressa. Vi tog vara på tiden. 

 

 

 

 

 

 

 

Vi har fått bygglov nu så snart är det dags att börja gräva och bygga. Det känns fantastiskt och helt rätt men även overkligt. När vi var vid tomten för några veckor sedan gick jag genom skogen ner till sjön och mötte föräldrar med glada barn släpandes i pulkor som var på väg hem för att fika. Jag log stort emot dem och de log tillbaka. När jag skymtade sjön tårades mina ögon, det pirrade till i magen och jag kände tydliga rysningar längs armarna. Jag såg hur vackert snön glänste i solen och hur vuxna och barn njöt av skridskor och skidor. Snart är det vår verklighet och vardag men jag hoppas att jag alltid kommer att minnas den där känslan.

 

Känslan av att en dröm har slagit in.

 

 

 

Jag har länge tänkt att jag vill skriva om saker som Teodor gör nu så att vi kan komma ihåg det sedan. Det känns typ omöjligt att sammanfatta men jag gör ett försök:

• Han klättrar ur spjälsängen själv och kommer in till oss när han vaknar på natten.
• Han kan säga vad alla heter på förskolan.
• Han kan sjunga med i sånger, t.ex. Här kommer lilla Ludde, håhå jaja...
• Han säger Tack för maten och Tack för glassen. (Ibland en gång för mycket)
• Han går tillbaka och stänger frysen om vi ber honom när han har tagit en glass. 
• Han spelar munspel och dansar till.
• Han kan säga Teodor älskar mamma, Teodor älskar pappa på beställning.
• Han älskar fortfarande Pippi Långstrump men de senaste dagarna har han även fastnat för Karlsson på taket.
• Han gillar att läsa Godnatt, Alfons Åberg om och om igen.
• Han har fått långt hår igen.
• Han blir mer och mer en egen person och varje dag förundras jag över att han är min son.