carolinateodor

 

Efter snö kommer regn. För att vi ska kunna uppleva skillnaden. Inte flyga hur högt och länge som helst. Ha kvar fötterna på marken. Känna.

 

"Hur var julen och nyår?" frågar många. "Bra, tack" svarar jag men det är klart att det svaret inte räcker. Det var lugnt också. Fridfullt. Tid att minnas och se tillbaka. Hur var det förra året? Högst märkligt och fantastiskt. Hur var det för två år sedan? Både bra och kaos. Mest kaos för min del. För att vi ska uppleva skillnaden. 

 

Egentligen vet vi att det inte är jul- och nyårsafton som betyder mest, det gör vardagen. En tisdag förmiddag i oktober, en onsdag kväll i mars. Det är där vi kan försöka skapa det liv vi önskar. Ändra vanor vi inte trivs med, hålla hårt om det som får oss att må bra.

 

Ibland finns inte förutsättningarna där, ibland saknar vi förmågan att göra skillnad och orkar inte hålla fast vid något eftersom allt är svart eller tomt. Det är okej. Att känna. Vadsomhelst. Men ljuset finns. Jag lovar.

 

7 januari fyllde en av mina bröder 39 år. Det slår mig nu att han aldrig har en konstant ålder när jag tänker på honom. Han kunde lika gärna vara 18 år och jag 11. Men jag kan aldrig vara äldre och klokare och aldrig visa vägen som han gör. Jag är alltid lillasyster. Nu bor han med sin familj i London men på något sätt känns de närmre än innan. Hursomhelst, 7 januari var också dagen då Teodor åkte skridskor utan stöd för första gången. Bara sådär. Samma dag blev även Emilia betydligt mer stabil på gå-fronten. Hon föredrar fortfarande att krypa men tjuter som en stolt visselpipa när hon ställer sig upp själv och går några steg. När hon går mot Teodor och han tar emot henne med en kram vill mitt hjärta explodera. I andra ögonblick vill hjärnan det. 

 

Det är söndag kväll nu jag försöker avgöra om det regnar eller snöar ute.

 

Som om det vore viktigt.