carolinateodor

Så i lördags var det alltså dags. Äntligen skulle jag få visa för mig själv och världen att träningen hade gett resultat. Att jag var snabbare än snabbast och orkade mera än mest. G-ö-t-e-b-o-r-g-s-v-a-r-v-e-t. Långt ord. Ännu längre lopp. Jag hade inte kunnat förbereda mig bättre. Jag hade inte kunnat känna mig piggare när jag värmde upp. Ändå var det något som inte stämde när jag hade kommit över Älvsborgsbron. Benen gjorde inte som jag ville när jag så snällt jag kunde bad dem att springa snabbare och lättare. De negativa tankarna trängde sig på men jag försökte hålla hoppet uppe. "Bara jag tar det lite lugnare nu så går det lättare sedan", tänkte jag. Det gjorde det inte. Varje gång jag stannade för att dricka kände jag mig yr men jag vägrade ge mig. Jag tog mig i mål på en tid som jag hade varit überstolt över om det hade varit för två år sedan. Nu var jag inte alls nöjd och allting snurrade. Jag drog i ärmen på en orange funktionärströja och sa "yr". Han ledde bort mig till sjukvårdspersonalen som förbjöd mig att sätta mig ner innan jag kunde gå rakt. De gav mig vatten och energitabletter och ställde frågor och sa snälla saker. Jag kände mig som fem år och hoppades att ingen såg mig.