carolinateodor

Chattade just med en (fd) kollega på Facebook och kom på mig själv med att sakna mitt jobb som jag inte har kvar längre. En elev hade tydligen frågat när jag skulle komma tillbaka. En elev som jag nästan hade glömt. En konstig känsla. Fram till för bara några minuter sedan har jag tänkt att jag aldrig någonsin skulle vilja jobba mer sedan Teodor kom till världen. (Om det skulle fungera ekonomiskt) Inte för att jag inte trivdes med jobbet utan för att jag trivs så oerhört bra med att vara mamma. Kollegan tog mig tillbaka till den värld som har funnits i mitt undermedvetna men som jag inte har velat tänka på för mycket. Den världen betydde väldigt mycket för mig och framför allt tog den väldigt stor plats i mitt liv innan jag blev mamma. Det utrymmet har Teodor fyllt. Det finns inga garantier för att jag får komma tillbaka till den skolan när jag är redo att börja jobba igen. Jag har försökt att intala mig att det inte skulle göra något om jag inte får det. Men det skulle det.  

Nåväl, när jag väl börjar jobba igen kommer jag garanterat att sakna den här tiden. Oavsett var och med vad jag jobbar. Ska därför mentalt försöka återgå till min mammaroll. (Dvs tycka att det är lite småjobbigt att behöva gå upp ur sängen för att hämta lite vatten men tycka att det finns något vackert i att få bebiskräk i håret)