Publicerad 2018-12-11 22:09:43 i Allmänt,
Så mycket som är för första gången för henne nu. Första julgranen med julgranskulor att spegla sig i. Första värmeljusen som skimrar så fint. Första kylan som kräver lager på lager och lagom stora vantar.
Och så samtidigt den sista gången av allt för mig. Sista gången jag har ett barn som för första gången upplever allt det där. Första och sista.
Köpte hennes första skor idag. Det var stort för mig. Hon har så många steg kvar i livet. Så många fotspår att lämna bakom sig.
Varför kan jag inte bara gå in på en skoaffär och köpa ett par skor till min dotter utan att djupanalysera alltihop? Varför kan jag inte det? Finns det fler som håller på så här? Tänker tankar om tiden. Nu. Då. Sedan. Nyss. Perspektiv. Vem var jag
då? Vem är jag nu? Vem är hon sedan?
Och hon har fått tänder också. Två små. Minns inte när hon fick den första. Och nu har hon två.
Hon har börjat hasa sig framåt på golvet. Det går allt snabbare. Minns när Emilia hasade sig fram mot kakburken. Minns för att jag har det på film.
Hon väger typ 11,3 kg. Det är mycket.
Är världens goaste hela tiden.
Gillar gröt med än mat.
Försöker vinka.
Övar pincettgreppet. Så söt när hon gör det.
Första julen firas snart. Vi har redan gått all in på det mesta. Kan inte hålla tillbaka. Mer av allt. Vill inte spara på något. Ett dilemma jag har inom mig. När ska det bli kul om vi har det roligt hela tiden? Eller är det lika bra att ha det roligt
medan vi kan och mår bra?
Tänk om vi oftare låtsades att vi gjorde saker för allra första gången. Med alla sinnen. Fulla av nyfikenhet.
För första och sista gången.
Publicerad 2018-04-26 19:05:41 i Allmänt,
Sekunder och minuter passerar nu och jag försöker se klarsynt och skärpt på tillvaron men det mesta känns suddigt och trögt. Försöker landa och vara istället för att jaga kryss på min mentala "att göra-lista". Försöker radera den helt. För innerst inne vet jag att jag inte behöver någon sådan just nu. Egentligen är det enda som krävs av mig att jag andas i takt med min älskade fina dotter. Hon som får det att suga till i magen och bränna i hjärtat. Hon som jag längtar efter när hon har sovit för länge. Hon som gör så att det svider i själen när hon skriker otröstligt. Hon som gör så att min själ blir helt lugn när hon blir lugn av mig. Hon som jag aldrig någonsin kan titta mig mätt på. Det är henne jag vill finnas för nu, helt och fullt. För snart försvinner sekunderna, dagarna och veckorna. Och så här liten blir hon aldrig igen.
Många frågar hur vi har det och hur det går och jag brukar svara att orden inte räcker. För hur ska jag förklara dig? Hur ska jag förklara livet med dig?
Och allt som känns nu.
Publicerad 2018-03-14 09:45:00 i Allmänt,
Dagarna innan du kom pågår här och nu. Det är mitten på mars och fortfarande snö ute. Som att vintern inte är redo för vår än. Som att vi måste landa lite till först. Kämpa på lite till så att vi verkligen uppskattar våren när den kommer och inte tar den för givet. Som vi med dig. Det måste sjunka in att du är här på riktigt snart. Att vi snart kan höra dig och känna din lukt, hålla om dina små perfekta händer.
Idag är det exakt två veckor till du är beräknad att komma. Så du kan komma närsomhelst. Jag blir mer och mer förberedd. Rensar i lådor och skåp som inte har rensats på år och dar och hittar lugn och utrymme att samla kraft för dig. Suddar ut gränserna för alla måsten och rutiner. Sover ikapp på dagen när jag inte kan sova på natten. Lyssnar på musik som går rakt in. Fäller tårar av längtan och av oro. Oro för att jag inte ska orka räcka till för dig. Att jag ska prioritera fel och brytas ner istället för att byggas upp. Oro för att jag ska tappa förmågan att se möjligheterna som vi har. Eller se möjligheterna men inte ha kraft att göra något åt dem, bara betrakta på håll och se dem passera. Men längtan är större och tron på att kärleken kommer visa vägen för oss. Och insikten om att livet inte går ut på att vara lätt alltid, att det inte är då vi växer.
Våren kommer nog snart och med den kommer du och alla färger väcks till liv igen. Åtminstone inom oss.
Publicerad 2018-02-15 23:28:00 i Allmänt,
Idag fick vi se dig igen. Med huvudet ner och rumpan upp. Med ett ansikte så perfekt och en tunga som smackade. Jag vet att det kommer en tid när det kommer att kännas overkligt att tänka sig en tid före du fanns. Det kommer att bli svårt att minnas hur det är just nu men jag vill ta vara på varje ögonblick av längtan. Och av stolthet för att du finns i mig, för att jag bär dig varje sekund och allt jag gör, det gör jag med dig. Min stjärna.
Ibland känner jag mig uppäten av energi. Har ingen mer att hämta. Inget lager att ta av. Det är tomt. Då måste jag lyssna på vad jag lovade mig själv när du blev vår. Jag måste se till att fylla på igen. Sömn, mat, avskärmning eller vad för något annat som jag behöver. För om jag inte fungerar så fungerar inte du. Jag måste fungera för dig. Måste.
Och så andra stunder. När jag nästan skäms över hur bra jag mår. När jag full av energi åker till gymmet och tränar. Kommer knappt emellan crosstrainermaskinerna med min stora mage men jag älskar det. Älskar att kunna ta i och få känna mig stark. Det är du och jag då, mot världen. "Tror du att du och jag kommer vinna det här racet?" sjöng September på passet i måndags och du och jag var hur säkra som helst. Klart att vi vann. Du och jag.
Vi har en byrå fullproppad med kläder till dig. Vi har en säng till dig och bebisprylar i varenda rum. Dina syskon längtar efter dig varje dag. De har så mycket att visa dig och så oändligt mycket kärlek att ge. Det känns som att de bråkar tusen gånger om dagen, så som syskon gör. Sedan blir de sams lika fort och leker lekar och skrattar så de kiknar. Du skulle sett Emilia idag när hon skulle åka pulka nerför slänten vid huset. Hon hann bara kliva i pulkan men inte sätta sig förrän den fick fart ner för backen. Hon stod i pulkan med rumpan upp hela vägen ner. Sedan blev hon vansinnig på mig och Teodor för att vi skrattade åt henne. Det var omöjligt att låta bli.
Dagarna går och timmarna försvinner. Och för varje sekund närmar sig stunden när du finns i min famn. Jag vill lova mig själv att aldrig ta dig för givet. Att alltid göra allt för att ha kraft kvar till dig. Att se dig för den du är och alltid, alltid älska dig. Jag vet redan hur svårt det kan vara att vara mamma ibland men jag vet också hur stort det är. Jag ska ta vara på det och jag ska ta vara på dig.
Och jag ska alltid minnas den tid som var innan du fanns hos oss, på riktigt.
Publicerad 2017-11-11 21:53:53 i Allmänt,
Vi ska upptäcka världen med dig. Visa dig häpnadsväckande platser.
Vi ska visa dig att du kan om du vill. Ge dig förutsättningarna att tro på och följa dina drömmar.
Vi ska sova hud mot hud med dig. Lukta i din nacke.
Vi ska sjunga tills du somnar tryggt.
Vi ska visa dig blommorna. Och himlen när den är blå, grå eller stjärnklar. Du är som en stjärna för oss.
Och vi längtar efter dig och att få visa dig livet.
Och att få leva det med dig.
Publicerad 2017-10-08 21:19:00 i Allmänt,
När du stannar upp lite och inser - Det är ingenting som saknas nu.
Känslan av lugn i bröstet och energi och lycka i kroppen. Jag måste ingenstans och jag behöver inget mer. Allt jag vill är att omfamna stunden.
Där är jag nu.
Framme.
Men med så många stunder kvar att omfamna.
Publicerad 2017-09-17 21:49:20 i Allmänt,
Du tror att du vet vad du har. Du tror att du har en aning om vad du kommer att få. Ibland tar livet ifrån dig. Tar relationer, människor, pengar, drömmar, insikter, energi. Tar och tar. Och så plötsligt får du något. Kanske något du önskat dig eller inte vågat hoppats på. Det hände oss. Det händer oss. Jag har ett liv som växer inom mig och resan med det livet känns som för bra för att vara sant. I fredags fick vi se det lilla livet på ultraljudsskärmen. Ett liv som rörde på sina små armar, låg i kors med sina små ben. Buffade runt. I mig. Jag försökte förstå. Jag försökte ta in. Delvis gjorde jag nog det men helt och hållet går det inte att förstå. Vi fick se den lilla handen och vi kunde räkna fingrarna. 1, 2, 3, 4 och 5. Hur små är dina fingrar om hela du är fem centimeter lång?
Jag trodde att vi hade vad vi önskade men så vågade vi ändå hoppas lite på dig och då kom du. För att stanna med oss. För alltid. Och jag känner mig så säker på att du var hela vår mening hela tiden. Du kommer att göra vår familj komplett. Dina syskon klappar på dig flera gånger varje dag. Jag ser i deras blickar och hör i deras röster hur de längtar efter dig. Du kommer att få de bästa syskonen som finns. Så fulla av kärlek och liv.
Jag vet fortfarande inte vad vi har. Men jag vet att vi har Dig. Och det är allt som räknas.
Publicerad 2017-07-03 09:15:00 i Allmänt,
Nu har vi tiden och dagarna. Möjligheterna. Att cykla på utflykter, upptäcka, inreda, städa, rensa, träna, baka, lyssna på böcker, kittlas, sjunga och dansa. Ta det lugnt. Och ha energi över. Leva.
De där möjligheterna och deras oändlighet kan stressa sönder min hjärna. Vad ska vi välja idag? Om en kvart? Valde vi rätt? Borde vi ha gjort något annat från listan? Borde vi göra mindre? Vara mer?
Jag fattar att det inte är synd om mig. Och det kan stressa mig ännu mer. Jag har ju inget att klaga på. Kan få för mig att det är lättare att jobba. Rutiner med tydligare gränser.
Men så ler själen ibland. Som idag kl. 7:23 och jag är påväg hem från gymmet och lyssnar på När sommaren kommer av Winnerbäck. "När sommaren kommer ska jag visa dig bättre da'r..." Jag inser då att jag inte har längtat så desperat efter sommaren när månaderna var som mörkast. Jag trivdes ganska bra då, och därför är det svårare att höja trivselribban nu. Det måste inte vara så jävla bra hela tiden och det blir lättare när jag påminns om det.
När jag skriver detta och Emilia kommer och kräver både vantar och mössa för att inte frysa på terrassen inser jag att det är precis som jag vill ha det.
Publicerad 2017-06-08 22:24:40 i Allmänt,
En radhuslänga på min barndomsgata brann inatt. En kvinna dog. Jag fylls av minnen och svindlar. Pratar med mamma i telefonen och försöker ta in. Mamma bor inte kvar i området längre men hon känner så många. Jag slås av hur märkligt det är med minnen. Jag vet knappt vad jag minns från tiden där på gatan. Det är mest som en känsla blandat med en massa snabba klipp utan ljud. Ibland drömmer jag att jag är där igen. Jag åkte förbi där på gatan sist jag var hemma. Ville visa Teodor att här växte mamma upp. Pekade på vårt gamla hus och försökte få en glimt av vardagsrummet. Men det var så märkligt. Det var som att det inte handlade om mig.
Imorgon ska Teodor ha sin första skolavslutning. Kläderna är framlagda, turkosa shorts med minikräftor på och en vit skjorta. Han är så fin och klok, min son. Och ibland gör han mig galen. Inte så ofta nu som förr. Imorgon ska han dansa vals med Alice.
Ett helt sommarlov har vi på oss att skapa minnen att bevara. Känslan är viktig då. Närvaron. Det blir utmaningen för mig. Att inte stressa på och se allt det där vi inte gjorde medan tid och möjlighet fanns. Istället se allt vi har och allt vi gör. Känna allt vi känner.
Innan tiden har brunnit upp.
Publicerad 2017-05-25 23:11:00 i Allmänt,
Vi susar fram längs vägen. Himlen är overkligt blå och träden överrumplande gröna. Allt är fullt av färger. Det är så vackert tänker jag, om och om igen. Tills jag tänker på att det är det jag tänker på. Och hur stort det är att tänka just så. Det är så långt bortom självklart. Och det blir tydligt först när jag får perspektiv. När jag minns stunder då ingenting var vackert. Då inga färger fanns, inte ens svart eller vitt. Eller grått. Ingenting.
Nu susade vi fram längs vägen. Vi hade varit i Nolhaga-parken, jag och barnen. Det var en ledig torsdag i maj. Teodor hade funnit en vän som hette Mellek i lekparken. Hon var som en dröm med vacker klänning och en näve popcorn i handen. Full av liv och vänlighet. Och de fann varandra på ett så självklart sätt. De skrattade, sprang och flög. Emilia hade tjocktröja och tjocka stövlar trots den värmande solen. Hon ville gunga högt hela tiden. Först en puss och sedan släppte jag henne. Hon skrattade. Och jag log.
Vi susar fram i livet. Och det är som att det sprakar, knakar och växer. Jag tar inga vackra dagar för givet men jag förvånas inte heller längre över att en vanlig dag kan vara den vackraste av alla.
Publicerad 2017-01-19 22:25:00 i Allmänt,
Vi har skapat en ny dålig vana. Emilia får ta med sig sitt älskade får hem från förskolan. Fåret som hon sover med på förskolan. Bland det viktigaste hon har. Det får hon ta hem nu, fåret. Det betyder att vi måste komma ihåg att ta med det dit varje morgon också. Och det har vi gjort. Än så länge.
Det var en morgon förra veckan som fårsituationen gav mig en insikt. Emilia hade varit så go som hon oftast, ja typ alltid, är på morgonen. Jag hade som vanligt kämpat med att värdera närvaron högre än stressen för att vinna minuter. Och tror att det gick hyfsat.
När vi kom fram till avdelning Stjärnan tog Emilia duktigt av sig plagg efter plagg med stenkoll på fåret. Kan hända att jag inte hade tålamod att vänta ut henne på varje plagg. Kan hända att jag hjälpte till lite opedagogiskt. När pedagogerna inte såg, så klart. Sedan var det dags för Emilia att gå in med sina knubbiga underbara 2-årsben för att äta frukost. Problemet var att hon vägrade lämna fåret på fårets plats i hyllan. Hon skulle ha med sig det in. Jag misstänkte att det kunde bli dumt att låta henne ta med det så jag stod fast vid beslutet om att hon skulle lämna det på hyllan, trots stora protester med skrik och tårar från Emilia.
Nåväl.
Jag blev tvungen att bära henne in och mötte en pedagog som såg Emilias förtvivlan och, i all välmening säkert, sa:
- Jaha, är det en sådan dag idag.
Här kom insikten.
- Nej, det är det inte! skrek det inom mig. Men jag sa att det var bra egentligen men hon ville gärna ta med sig fåret och blev ledsen när hon inte fick det.
Jag har tänkt så mycket på den där kommentaren. "Jaha, är det en sådan dag idag." Det är så sällan det är så för mig, att en hel dag är på ett visst sätt. Jag kan vakna på ett visst humör och kan sedan hinna med ganska många känslor innan det är dags för lunch. Från ett ögonblick till ett annat kan min uppfattning om omvärlden omvärderas. Från en tanke till en annan. Ibland kan jag styra över det och ibland kan jag inte det. Säkert vet jag att jag inte vill bestämma mig för att ett sämre ögonblick eller händelse ska kunna lägga en skugga över en hel dag.
Vi ska ta emot dagen såsom den kommer och vi ska inte låta den styra oss. Vi ska möta det vi möter och vi ska göra så gott vi kan med kärleksfulla avsikter innan dagarna blir år.
Och om någon i din närhet tar ifrån dig ditt gosedjursfår eller något annat du håller kärt får du bli ledsen en stund. Det kommer att bli bra igen innan dagen är slut.
Jag Iovar.
Publicerad 2016-10-07 21:24:00 i Allmänt,
Uppenbarligen har jag ett rikt inre liv. Typ oavsett vad som händer runt mig kan det vara kaos inuti eller bubblande och skönt. Jag kan inte förstå det och jag kan inte förklara men jag försöker acceptera. Försöker se det fina med att känna och tänka så mycket som jag gör. Även om det tröttar ut mig ibland.
Jag har en dotter som snart (ja, faktiskt ganska) är 2 år. Hon har rufsigt hår varje morgon. Hon älskar sin pappa mest av allt. Och sylt och ketchup. Hon ser upp till sin storebror på ett sätt som är fantastiskt att se. Hon skrattar så hon tjuter när mamman äntligen busar med henne. Det gör mamman alltför sällan.
Jag har en son som går i skolan nu. Som har gjort sin första läxa och älskar gympan varje torsdag. När han skulle på ett kalas för ett tag sen ville han gå dit själv. Han tog paketet och gick ut genom dörren. Han som aldrig stannat ensam på kalas. Det är så mycket som händer i honom nu men han är mer balanserad än någonsin och så väldigt klok och modig. Han är rädd att hans klasskompis som är sjuk ska dö, precis som hon på stranden gjorde. Hon var ju också sjuk. Jag har så svårt att förklara det där för honom. Fortfarande så obegripligt och ofattbart.
Jag har behövt bromsa lite igen. Tacka nej och stå emot. Lugna ner och andas lugnt. Vara snäll mot mig. Det har hjälpt. Det är bra nu. Jag måste minnas det nästa gång.
Och se det som en gåva att bli starkare av. Och rikare.
Publicerad 2016-09-18 21:35:00 i Allmänt,
Plötsligt fick jag ont i ryggen. Från att ha kunnat träna på ordentligt kunde jag inte röra mig utan smärta, inte stå still utan smärta, inte ligga ner utan smärta, inte sitta, inte köra bil. Kunde inte ta mig upp ur sängen, kunde inte lägga mig ner. Inte ta på mig skorna. Ingenting. Allt gjorde ont och smärtan gjorde att jag spände mig så att jag fick ännu ondare. Det var fruktansvärt.
Jag tog hjälp och det gick över. Sedan kom det tillbaka igen. Det gjorde mig så arg. Och ledsen. Och orolig eftersom det är träningen som har gjort att jag fungerar mentalt. Som får mig att må bra.
Målinriktat gjorde jag allt som krävdes för att bli bra igen och nu gör jag allt jag kan för att bibehålla det.
Idag sprang jag min första mil på flera veckor. Utan smärta. Bara tacksamhet.
Sedan badade vi på en nyfunnen strand. När jag kom dit efter löpturen kastade Jimmie och Teodor macka med stenar och Emilia tittade förundrat på.
Och jag mådde så bra.
Inget kan få mig att stå still. Jag fungerar inte då.
Publicerad 2016-08-11 21:39:06 i Allmänt,
Och så en ny löprunda dagen efter. Samma stigar, samma spår. Annan känsla. Ingen Emilia att putta på i vagn framför mig, inget synligt framför mig men en oerhörd tyngd över bröstet. En tyngd som vill bromsa mig men ett huvud och en själ som behöver veta att jag kan. Att mitt hjärta finns kvar i bröstet, att det fungerar. Att jag fungerar. Att jag lever.
Kvällen innan slutade en kvinnas hjärta att fungera. På den plats vid Stamsjön där jag samlar min kraft tog hennes slut. Hennes liv. Det hjärtat hon hade var för stort. Hon måste ha kämpat så i sitt liv och nu fick hon inte leva det längre.
Jag springer på stigen och försöker förstå om det verkligen hände. Emilia hade sprungit mot kvinnan på bryggan. Hon levde då. Vi bytte några ord. Sedan inga någonsin mer. Jag var en av de sista hon någonsin sa någonting till.
Jag känner hennes dotter och jag känner hennes son. Jag pratade med hennes dotter på stranden. Försökte lugna och trösta men sedan fanns inga ord kvar att säga. Bara en flicka i fuktig baddräkt som ville ta ett kvällsdopp med sin mamma en varm sommarkväll. Som satt med sin mammas bilnyckel och mobiltelefon i händerna. Som undrade hur det går där ute. Med ryggen mot bryggan för att inte behöva se. Under samma handduk som min dotter. Jag kände att det brände i fingrarna när jag drog dem upp och ner längs hennes arm. Sa att det kommer att gå bra. Men det gjorde det inte.
Sedan rasade världen, rakt framför oss och jag kunde ingenting göra. Jag vill så gärna kunna skriva om den där kvällen i mitt huvud. Det fick inte sluta så. Ett liv får inte sluta så.
Jag känner att mina ben rör sig under mig men ingenting är verkligt, bara tungt. Det är svårt att andas. Inga spår syns av vad som hände igår. Som att allt tar slut men ändå bara fortsätter.
Publicerad 2016-07-25 14:51:00 i Allmänt,
Jag springer med Emilia i springvagnen. Hon dricker vatten ur vällingflaskan och äter bokstavskex. Hon är tyst och jag tror att hon njuter. Jag flåsar i värmen. Svetten rinner innanför mina (lånade av Jimmie) springsolglasögon. Det är så grönt i skogen och jag känner mig stark och nöjd. Lycklig.
Det ligger ett stort träd över stigen. Jag lyfter ur Emilia ur vagnen och kånkar över den otympliga vagnen och Emilia springer iväg längs stigen. Något sköljer över mig. Tänk när det blir hennes tur att kånka runt på mig, tänker jag.
Vi måste leva nu. Vi måste leva nu. Orden ekar i mitt huvud mest hela tiden. De stressar mig ibland. Gör att jag inte kan njuta av oplanerade dagar. Jag kanske missar något! Men orden får mig också att leva så mycket jag kan, på mitt egna sätt. Just nu lever jag som mest och bäst när så många sinnen som möjligt är påkopplade i harmoni. Det låter enklare än det är Men jag älskar när det funkar. När jag upplever ögonblicken, på riktigt.
När jag och Emilia har sprungit drygt 5 km är vi framme vid min favoritklippa. Emilia stannar till när jag har lyft ur henne hur vagnen. Hon sätter sig ner och försöker få av sig sina svarta adidasskor. Hon ger sig inte förrän hon klarar det. Min flicka, min underbara flicka. Jag hjälper henne av med kläderna och sedan vinglar hon ner mot vattnet med sina knubbiga ben. Hon tjuter av lycka, min underbara dotter. Sedan kommer hon tillbaka till mig och drar i mina träningsbyxor. Hon vill att jag också ska bada. Och det är klart att jag ska.
Vi måste leva nu. Men hur du lever bestämmer bara du.
Publicerad 2016-05-17 22:31:00 i Allmänt,
Nu är jag där igen. Tittar på bilder från förr och försöker få grepp om tiden. För fyra år sedan sprang jag Göteborgsvarvet och på lördag är det dags igen. Emilia är i samma ålder nu som Teodor var då. Det var ett annat liv. Jag var någon annan då. På lördag får vi veta om jag var snabbare också. Det försöker jag att inte bry mig om men jag vill vara bättre på att hantera känslan nu. Fokusera positivt och njuta av upplevelsen. Inte knäckas om jag inte får det resultat jag önskar. Vara stolt oavsett. Mina barn förtjänar en sådan förebild. En som tycker att det räcker bara man har gjort sitt bästa.
Publicerad 2016-05-13 21:19:00 i Allmänt,
Skosulor mot gruset, armar som pendlar, luft att andas. Ökar takten och känner att jag orkar. Kortar ner stegen, ökar frekvensen. Jag orkar! Ökar. Håller ihop det. Sänker farten när jag vill. Det är jag som bestämmer, bara jag. Ingen och inget kan komma åt mig då. Naturen luktar gott och fåglarna sjunger. Snälla tankar. Allt blir vackert.
Det är så jag känner när jag springer. Jag gör det för att jag vet att jag kan det. Och för att det får mig att må bättre och bra. Jag behöver det. Det det är så enkelt men ändå så tufft. Det är mätbart på ett skönt sätt samtidigt som jag försöker strunta i siffror och fokusera på känslan. Det är en aktivitet som kan checkas av. Kilometer efter kilometer med en tydlig början och ett tydligt slut. Det får mig att växa. Att sluta tvivla och grubbla på småsaker. Får mig att öppna alla sinnen. Får mig trött på ett sätt jag gillar att bli trött. Och lugn.
Jag behöver springa Nu.
Publicerad 2016-01-10 22:11:00 i Allmänt,
Efter snö kommer regn. För att vi ska kunna uppleva skillnaden. Inte flyga hur högt och länge som helst. Ha kvar fötterna på marken. Känna.
"Hur var julen och nyår?" frågar många. "Bra, tack" svarar jag men det är klart att det svaret inte räcker. Det var lugnt också. Fridfullt. Tid att minnas och se tillbaka. Hur var det förra året? Högst märkligt och fantastiskt. Hur var det för två år sedan? Både bra och kaos. Mest kaos för min del. För att vi ska uppleva skillnaden.
Egentligen vet vi att det inte är jul- och nyårsafton som betyder mest, det gör vardagen. En tisdag förmiddag i oktober, en onsdag kväll i mars. Det är där vi kan försöka skapa det liv vi önskar. Ändra vanor vi inte trivs med, hålla hårt om det som får oss att må bra.
Ibland finns inte förutsättningarna där, ibland saknar vi förmågan att göra skillnad och orkar inte hålla fast vid något eftersom allt är svart eller tomt. Det är okej. Att känna. Vadsomhelst. Men ljuset finns. Jag lovar.
7 januari fyllde en av mina bröder 39 år. Det slår mig nu att han aldrig har en konstant ålder när jag tänker på honom. Han kunde lika gärna vara 18 år och jag 11. Men jag kan aldrig vara äldre och klokare och aldrig visa vägen som han gör. Jag är alltid lillasyster. Nu bor han med sin familj i London men på något sätt känns de närmre än innan. Hursomhelst, 7 januari var också dagen då Teodor åkte skridskor utan stöd för första gången. Bara sådär. Samma dag blev även Emilia betydligt mer stabil på gå-fronten. Hon föredrar fortfarande att krypa men tjuter som en stolt visselpipa när hon ställer sig upp själv och går några steg. När hon går mot Teodor och han tar emot henne med en kram vill mitt hjärta explodera. I andra ögonblick vill hjärnan det.
Det är söndag kväll nu jag försöker avgöra om det regnar eller snöar ute.
Som om det vore viktigt.
Publicerad 2015-11-20 09:40:00 i Allmänt,
Min ständiga jakt på balans, för att inte tippa över och inte ramla bakåt. Inuti är det frid just nu men i världen är det kaos och krig. Försöker förstå och ta in allvaret men samtidigt skydda mig för att påverkas för mycket. Vem vinner på att jag har svårt att somna av rädsla för alla skräckscenarion som spelas upp? Försöker mer än någonsin uppskatta det vi har här och nu. Försöker och lyckas ibland.
Igår var vi på skolmöte inför Teodors skolval. Det känns så overkligt men samtidigt har han funnits typ alltid. Det märkliga är att det är som att vi lär känna honom på nytt hela tiden. Han utvecklas och växer så det knakar. Fortfarande vill han greja med mina händer när han ska sova, en av få saker som är som förr.
Häromdagen såg jag honom skriva Emilias namn för första gången, helt utan hjälp. A:et fick inte plats så jag sa att han kunde skriva på baksidan också. Då vände han på pappret och skrev hela namnet igen. Denna gång fick hela namnet plats.
Emilia visar mer och mer personlighet. Jag har så svårt att beskriva henne. Hon är så go och lugn och samtidigt extremt målmedveten emellanåt, när hon verkligen vill något. Hon har närmre till skratt än till gråt. Hon går med sin gåvagn i full fart. På mamma-barn-gympan i onsdags gick hon ett par steg hållandes i bara en hand. Hon älskar att klättra över 10-kilosvikterna och låna leksaker av de andra bebisarna. Inte en enda gång har hon gjort illa de andra, hon bara kryper fram och tittar och pekar. När jag försöker göra armhävningar kryper hon under mig, som om jag var en tunnel.
Nu leker de två. Teodor är utklädd till spindelmannen och Emilia har en hårtuss på huvudet som står rakt upp. Teodor har hällt ut hela lådan med små djur och figurer på golvet. Årets sockerbagare står på på tvn. Nu vill Teodor spela Mamma Mu-yatzy, igen. Ute har kylan kommit över natten. Inuti är det varmt. Och lugnt.
Publicerad 2015-11-02 23:15:02 i Allmänt,
Ligger och lyssnar till dina andetag när du sover. Som den vackraste musik. Ser dina fötter sticka ut mellan spjälorna. Tänker att jag kanske borde sova och inte skriva.
Sömnen och energin är så ofantligt avgörande för mig och mina tankar och handlingar. För vem jag är för mig och alla runt mig. Snart borde jag sova men jag vill ju minnas också.
Imorgon ska vi på 10-månaderskontroll. När vi bokade tiden var det så långt kvar. Imorgon förbi.
Du gick några steg med gåvagnen i helgen. Och du ramlade en del. Nu vägrar du försöka. Du är klokare än så.
Du äter allt du får smaka på och lite till. Helst vill du äta med händerna och gegga så mycket du kan. Du säger mmm, mmm, mmm när du äter. Du är för underbar.
Du kan krypa upp för trappan i ganska hög fart.
Du har haft fyra tänder länge nu.
Dina tröjor glider ofta upp på magen och stannar där.
Du älskar att plocka ut Teodors kläder. Kalsonger, strumpor, pyjamaser, tröjor. Allt ligger utspritt på golvet i hans rum. Du lägger ofta kläder på ditt huvud och kryper iväg.
Du säger "dä, dä" och typ pekar.
Du ler. Väldigt ofta ler du.
Ibland avundas jag din nöjdhet och tillfredsställelse. I din värld verkar inget krångligt.
Mamma ska sova nu. Och imorgon ska jag ge dig all kärlek och all närhet du förtjänar. För att du är du.
Publicerad 2015-09-29 22:20:00 i Allmänt,
De säger att du är osäker med de nya. Att du är rädd att göra fel. Att du inte vill visa när du är ledsen.
Det gör så ont i mig för jag är likadan. Och jag vet inte hur jag ska kunna rädda dig från det. Samtidigt förstår jag att ingen kan förstå dig som jag.
Jag ser också din glädje och energi. Du är häxa med prinsesskjol och kanin och nallebjörn och pirat. Ingen har en sådan inlevelse som du.
Och när du dansar. Ingen dansar så som du, med sådan glädje.
Ikväll satt vi på terrassen och tittade på stjärnorna. Jag drog undan luggen från dina ögon och jag såg hur du njöt. Vi ville stanna tiden då, visst ville vi?
Du och jag, Teodor. Det vet du.
Det är så svårt att vara mamma till dig. Så svårt och så lätt.
"Sover de nu, mamma?"
"Vilka då?"
"De som är med i barnprogrammen som jag tittar på."
"Ser Maj-Britt Emilia från himlen även när Emilia sitter i bilen?"
Vad och vem vore jag utan dig och dina tankar? Dina känslor som måste få finnas och kännas?
Det är så svårt och så lätt att vara mamma till dig. Och det bästa och finaste som finns.
Publicerad 2015-08-31 11:43:00 i Allmänt,
Värmen kom sent i år. När Teodor hade varit på förskolan och vi gick till Stamsjön för att bada var det knökat. En strand som legat öde större delen av sommaren väcktes till liv igen. Det många väntat på kom tillslut. En ska aldrig sluta hoppas.
Sommaren blev som förlängd med de varma kvällarna och värmen i vattnet. Vi gjorde vad vi kunde för att njuta av det.
Förra veckan kom pappa på besök och Emilia passade på att ta sig framåt av egen maskin för första gången. Detta var alltså ca 27 augusti.
För varje dag som går visar hon mer och mer av sin unika personlighet. En enorm vilja, oslagbar charm och inspirerande glädje. Hon är inte längre nöjd med att sitta still och leka med ett gosedjur. Nu vill hon ha action och storebror ser ofta till att hon får det.
Publicerad 2015-08-31 11:15:59 i Allmänt,
Emilias allergier är ett kapitel för sig. Längs vägen har vi tagit ett steg i taget. Några steg tillbaka. Och så framåt igen. Ska försöka sammanfatta allt nu även om vi är långt ifrån framme. Kommer vi någonsin att komma ända fram?
Ända sedan Emilia var minimini har hon haft utslag på kroppen. De blommade upp och lade sig igen, precis som för Teodor när han var liten. Eftersom hon tycktes må bra i övrigt trodde vi inte att det handlade om någon födoämnesallergi. Vi gjorde ändå pricktest för mjölkprotein och det gav utslag, 3 av 5. Detta var före midsommar någon gång. Jag ammade fortfarande och fick därmed lära känna nya avdelningar på Ica samt köra ofrivillig diet. Ingen choklad, ingen ost och halväckliga såser.
Fortfarande ingen förbättring för Emilia. Hon blev snarare sämre. Fick uppenbart ont i magen och det kunde bero på att jag åt mer ägg nu. Och/eller att hon inte tålde Pepticate som vi "förgyllde" gröten med. Hon fick byta till Neocate. Efter blodprov visade det sig att hon även är allergisk mot ägg. Mina kostalternativ stramades åt ytterligare och det började bli drygt på riktigt.
Emilia fick ont i magen igen men snarare åt det hårda hållet. Utslagen kom tillbaka och hon såg ut som INNAN vi slutade med mjölk, typ.
Hon tycktes inte vara så intresserad av att amma längre och ofta verkade det som att hon hade ont medan hon ammade. Jag började känna att det inte var värt all krångel med min kost längre så jag började mentalt förbereda mig på att sluta amma. Efter återbesök hos dietisten 19/8 bestämde jag mig helt. Trodde inte att det skulle bli så känslosamt för Emilia har aldrig verkat så beroende av tröst vid bröstet som många andra bebisar. På kvällen 19/8 kom ändå sorgen över mig. Jag hade ätit både hamburgerdressing och Magnum mandel så det blev så definitivt på något sätt. Nu fick vi inte längre.
Efter återbesöket hos dietisten fick vi ett brev hem. Ingen mera fisk, ingen pasta, vetemjöl, cous cous, havre...... Vad ska hon äta nu? Mitt lilla hjärta. Hon som älskar att mumsa bröd.
Nu följer vi de nya kostanvisningarna utan att känna efter, utan att tänka. Bara gör. Ett steg i taget. Imorse åt hon gröt av bovete och det gick bra så länge hon fick gegga med maten själv. Ett steg fram.
Tankar på när hon vill smaka glass när storebror får. Men inte hon. På kalas när kompisarna får. Men inte hon. Sådana tankar tänker vi inte på.
I varje steg, framåt och bakåt, följs vi åt tillsammans och då är det inte lika viktigt att komma ända fram.
Publicerad 2015-07-27 23:02:00 i Allmänt,
Läser gamla blogginlägg från när Teodor var liten och inser hur mycket jag glömmer. Vill så gärna minnas allt.
Fredagen den 17 juli hade vi namngivning för Emilia. Den dagen går inte att glömma. Den dagen kommer leva vidare i mig för alltid. Och när livet känns tungt, grått eller vilset, då ska jag plocka fram den där dagen och så ska jag se och känna ljuset och drömmen. Minnas hur solen sken den där dagen och hur vinden stod stilla. Förundras över att det var nästan den enda dagen den sommaren då vädret var så. Inspireras och påminnas om att drömmar faktiskt kan slå in och överträffa sig själva.
TACK alla som kom och spred kärlek och glädje denna dag. Ni är så viktiga i våra liv.
(Extra tack till Johanna som tog många av bilderna nedan. Om någon vill se filmer från ceremonin är det bara att säga till så skickar jag länk till filmerna på YouTube :))
Publicerad 2015-07-22 09:46:00 i Allmänt,
Vi är en bra bit in i juli men värmen tycks inte vilja komma. Inte ute iallafall. I själen är det varmt. Jimmie har semester och vi låter dagarna komma utan för mycket planer. Vi hinner ikapp. Vi andas lugnt och nästan samstämt. Och vi ser på våra barn som växer och utvecklas, varje sekund.
Några exempel:
4 juli satt Emilia själv, i kanske flera minuter, på en filt under ett träd i en väns trädgård på ett 2-årskalas.
10 juli upptäckte vi Emilias första små tänder. Vi stod på stranden, Teodor hade simskoleavslutning med uppvisning och mitt lillfinger kände något annorlunda i Emilias lilla mun. ❤️
Jag hör om alla som reser men vi stannar här hemma. Grejar och fixar. Slänger och köper lite nytt, gör om och byter plats. Gläds åt att ha ett hem att trivas i, att göra till vårt. Emilia har fått ett eget rum nu och det är större än vad som går att ta in. Varje detalj får växa fram och bli viktig. Som jag drömt om det.
Publicerad 2015-07-22 09:09:00 i Allmänt,
Om någon hade visat mig en bild på dig för två år sedan och sagt att om två år kommer du ha en dotter och såhär kommer hon se ut. Välskapt, de mest livfulla av ögon, ett smittande leende och hennes pappas grop i hakan. Hade jag vågat tro på det då? Förmodligen inte. Och på något sätt är det ju det som är tjusningen med livet, att vi inte vet. Vi skulle spara många timmar av oro om vi visste mer om framtiden men mycket mister sin charm när det oväntade inte finns.
Tiden har gått och nu finns du här. I efterhand är det lättare att se en mening med allt. Så självklar, så lugn och så... Jag vet inte hur jag ska sätta ord på dig och den du är ibland. Men du är min. Du kommer alltid vara min och jag kommer alltid vara mamma till dig, och det gör mig så obeskrivligt lycklig.
Samtidigt livrädd. Tänk om jag inte klarar det? Tänk om jag inte räcker till? Tänk om du tror att jag är så bra så du tror att du inte räcker till? Tänk om jag inte lyckas? Tänk om jag får dig att tro att du inte kan lyckas eller om jag inte lär dig att det inte är så himla farligt att misslyckas ibland, det kan tillochmed vara bra. Hur får jag dig att uppskatta saker när jag vill ge dig allt?
Jag har min underbara mamma som förebild och hon har sin fantastiska mamma Maj-Britt, min idol mormor. Pappa har sin starka mamma Nancy, min modiga farmor. Mormor och farmor har rest till sina änglar i himlen nu men jag vet att de finns med oss. Hos mig och hos dig, Emilia.
Jag älskar dig så starkt och innerligt Emilia och jag vill skydda dig från allt samtidigt som jag vill stärka dig i dig själv. Jag vill att du ska veta att jag står kvar vid din sida, vad som än händer. Och jag vet att din pappa och storebror också gör det. Tillsammans är vi starka. Tillsammans lever vi, för varandra.
Om jag nu skulle få möjligheten att få se en bild på dig när du är 15 år skulle jag faktiskt inte vilja se den. Jag vill leva här och nu med dig, trygg i att vi har det bra och kommer uppleva många fina stunder tillsammans. Och när livet känns svårt, då kommer jag att vara stark och trygg för dig. Och låta dig veta att allt kommer att bli bra igen.
Skål för Emilia, min älskade dotter ❤️
Publicerad 2015-06-28 22:32:21 i Allmänt,
I vanlig ordning får jag inget grepp om tiden. Hur känns en vecka, tre dagar, två timmar? Allt pågår ju bara, hela tiden. Min vackra lilla Emilia har passerat halvåret. När hände det? Jag ser på bilder när hon var nyfödd, tänker tillbaka på när jag var sjuk och så obehagligt otillräcklig, minns promenader då energin inte hade några gränser. Minns nätter när jag vaknade av att Emilia var hungrig och stormen ven utanför. Och jag var så glad. Regnet smattrade och träden böjde sig i januari (eller var det februari?) Det borde ha varit snö och vackert men vädret rörde mig inte ryggen. Jag hade min dotter. Jag kunde känna hennes andetag, röra hennes fingrar, dra mitt finger längs hennes panna. Och inget annat kunde komma åt mig. Samtidigt var jag så oerhört skör. Om jag inte funkar funkar inte hon. Jag måste funka. Alltid måste jag det.
Det är sommar nu och det klagas på vädret. Kylan i vattnet. Regnet som återkommer. Gråa moln. Det är ju snart juli. Även jag har säkert klagat men i tysthet njuter jag. Jag klarar inte perfektion, även om det är det jag söker. Det är som att det måste skava någonstans för att jag ska slappna av. Jag lever mer på riktigt när förutsättningarna är sämre och förväntningarna lägre.
Om ett halvår är hon äldre än ett. Och idag satt hon själv framför pappa i flera, flera sekunder medan jag läste kvällsböcker för Teodor och han kittlade mig på armen. Vi läste om Alfons som hade tråkigt och farmor sa att det är bra att ha tråkigt ibland, annars vet man ju inte när man har roligt. Jag är mer än beredd att hålla med.
Publicerad 2015-05-11 10:53:00 i Allmänt,
För tio år sedan träffades jag och Jimmie för första gången. Min kompis kompis hade träffat en kille som vi gick ut för att träffa och han hade en kompis med sig. En kompis som hade rest typ jorden runt och just kommit hem, lite tidigare än tänkt. Den kompisen kom att bli min stora kärlek och min bäste vän. Tänk om jag hade vetat det då, när han la armen om mig på dansgolvet och jag blev generad.
Det finns ingen som imponerar på mig mer, hur kan en och samma människa kunna så mycket och veta så mycket? Det finns ingen som kan ge mig mer glädje och trygghet, ingen som gör mig så lugn när allt känns som kaos. Ingen som kan så dåliga skämt som jag ändå inte kan låta bli att skratta åt. Ingen som får mig och våra barn att känna oss så älskade.
Förra helgen firade vi våra tio år genom att åka till Orust och le och umgås. Havet glittrade, livet glittrade och jag ville inte tänka på hur livet hade varit om vi aldrig hade mötts den där kvällen, det måste ha varit meningen. Jimmie är övertygad om att vi hade mötts senare om vi inte hade mötts då. Och han har säkert rätt, som vanligt.
Publicerad 2015-04-28 09:21:16 i Allmänt,
Jag vill så gärna minnas allt det stora i det lilla. Vill inte ta ett endaste dugg för givet. Inte dreglet från din mun till min hand. Inte ditt trummande med högerarmen i bordet. Inte dina glädjetjut kl 05:30 när du har sovit hela natten så att mina bröst nästan sprängs. Inte ditt lugn och din självklarhet. Inte ditt minspel när du fick provsmaka lite fisk och potatis för första gången. Inte ditt skratt när jag kittlar dig i armhålan. Inte dina leenden, inte ett endaste ett.
Vill så gärna att du ska veta att varje ögonblick känns värt att fira för att du finns här hos oss.
.
Publicerad 2015-04-19 22:00:00 i Allmänt,
Idag cyklade Teodor själv för första gången! Jag försökte se, le och suga in ögonblicket. Det är ju en stor historisk händelse och jag var stoltare än tuppen.
Som om inte det vore nog med stora ögonblick satt hans lillasyster i barnmatstolen för första gången ikväll. Och sedan skrattade hon så hon tjöt när jag smörjde henne i armhålan. Det lät vackrare än musik och jag blev så smittad av skrattet att jag tog in henne till Teodor och Jimmie som läste saga, la henne på sängen och kittlade lite till.
