carolinateodor

I vanlig ordning får jag inget grepp om tiden. Hur känns en vecka, tre dagar, två timmar? Allt pågår ju bara, hela tiden. Min vackra lilla Emilia har passerat halvåret. När hände det? Jag ser på bilder när hon var nyfödd, tänker tillbaka på när jag var sjuk och så obehagligt otillräcklig, minns promenader då energin inte hade några gränser. Minns nätter när jag vaknade av att Emilia var hungrig och stormen ven utanför. Och jag var så glad. Regnet smattrade och träden böjde sig i januari (eller var det februari?) Det borde ha varit snö och vackert men vädret rörde mig inte ryggen. Jag hade min dotter. Jag kunde känna hennes andetag, röra hennes fingrar, dra mitt finger längs hennes panna. Och inget annat kunde komma åt mig. Samtidigt var jag så oerhört skör. Om jag inte funkar funkar inte hon. Jag måste funka. Alltid måste jag det.

 

Det är sommar nu och det klagas på vädret. Kylan i vattnet. Regnet som återkommer. Gråa moln. Det är ju snart juli. Även jag har säkert klagat men i tysthet njuter jag. Jag klarar inte perfektion, även om det är det jag söker. Det är som att det måste skava någonstans för att jag ska slappna av. Jag lever mer på riktigt när förutsättningarna är sämre och förväntningarna lägre. 

 

Om ett halvår är hon äldre än ett. Och idag satt hon själv framför pappa i flera, flera sekunder medan jag läste kvällsböcker för Teodor och han kittlade mig på armen. Vi läste om Alfons som hade tråkigt och farmor sa att det är bra att ha tråkigt ibland, annars vet man ju inte när man har roligt. Jag är mer än beredd att hålla med.