carolinateodor

Så kom hon äntligen, vår älskade Emilia. Graviditeten var lite bökig. Jag kände mig så handikappad och begränsad och nätter av god sömn lös med sin frånvaro de sista veckorna. Väntan i slutet var svår men med facit på hand hade det inte kunnat bli bättre. Inte på någon punkt.

 

23 december var vi på MVC på kontroll. Då upptäcktes det att Emilia hade snurrat och låg med rumpan ner och huvudet upp. Vi fick därför åka till Borås en timme senare på vändningsförsök. Det lyckades lyckligtvis och vi fick åka hem och invänta vanlig förlossning.

 

På morgonen på julafton kände jag att jag fick förvärkar som var ganska starka. Eftersom jag redan fått falska alarm några gånger vågade jag inte riktigt tro på att det var på gång. Vi hade en supermysig julafton och fick tillochmed se snö! Jag var så lycklig över att kunna uppleva julafton med Teodor! På kvällen blev förvärkarna alltmer intensiva och det blev dags att åka in till förlossningen. Eftersom vi hade blivit så väl omhändertagna vid vändningsförsöket ville vi tillbaka till Borås. Det valet är jag evigt tacksam för! På morgonen 25 december kl. 07:26 kom hon äntligen ut, vår skatt. Jag mådde förvånansvärt bra efter förlossningen och hade inte lika ont efteråt som jag hade med Teodor. Vi fick åka upp till BB och det kändes nästan som att vi var på hotell. Emilia sov mest och det försökte vi också göra. Vi tänkte mycket på Teodor hemma som längtade så efter sin lillasyster. Efter lunch 26 december åkte vi hem med vår lilla dotter. 

 

Jag var självklart trött och sliten när vi kom hem men jag var så obeskrivligt lycklig. Flerà gånger om dagen grät jag lyckliga tårar över hur bra allt var, hur tacksam jag kände mig och hur mycket jag älskar vår Emilia. När jag låg och vilade på nedervåningen och Emilia var på övervåningen grät jag av saknad för att jag ville ha henne hos mig. Dessa starka känslor kan fortfarande komma över mig och det är så fantastiskt och befriande samtidigt som att det gör så ont att älska henne så. (I skrivande stund är mina kinder våta av lyckliga tårar)

 

Efter nyårsafton stötte vi på en rejäl uppförsbacke då både jag och Teodor blev sjuka. Jag hade frossa och feber och ingen matlust. Jag fick panik när jag tänkte på att jag var för svag för att ge Emilia den näring och omsorg som hon behövde. På lördagen fick jag äntligen hjälp. Det visade sig att jag hade fått en infektion i bröstet. Antibiotika blev räddningen. I efterhand är det svårt att förstå hur risigt jag mådde men det gjorde mig så oerhört tacksam för alla friska ögonblick. Regn, storm och obefintlig snö spelade inte lika stor roll så länge vi var friska.

 

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Så många ögonblick när mitt hjärta nästan sprängs och jag skulle kunna göra vad som helst för att stanna tiden. Jag låter bilderna tala för sig själva istället.