Dagarna passerar. Jag har dragit ner tempot, rejält. Det är så tydligt hur allt runtomkring mig blir tydligare då. Jag hinner se, hinner andas, hinner leva.
Tänker snällare tankar nu. Tänker att jag duger, den jag är, att det räcker, det jag gör. Inser att det var så mycket som var fel förut som är rätt nu. Känner hur skönt det är.
Dagarna passerar men jag försöker stanna i stunderna. Känna, uppleva, vara. Ibland tappar jag greppet igen och allting rusar. Det måste vara så för att kunna bli bra igen, det ger mig perspektiv som jag inte vill vara utan.
Dagarna passerar, livet passerar och vad kan du göra åt det?