Som ett tungt, vått duntäcke
Det har varit svårt att skriva ett tag. Behovet har funnits, det har det verkligen, men jag har svårt att hitta orden för saker som har hänt. Hur livet känns just nu är också svårt att beskriva. Jag kan le och jag kan skratta men tröttheten hänger över mig som ett tungt, vått duntäcke. Det är som att en tving sitter på mitt huvud och trycker ihop det så att huvudvärken är konstant, oavsett hur mycket jag eventuellt skulle kunna sova. Det är som om jag har tappat en bit av mig själv och desperat kämpar jag för att få känna mig hel igen. Utan Teodor i mitt liv och utan Jimmie skulle inte mycket fungera just nu. Det är de som håller mig uppe, det är de som ger mig hopp och kärlek. Och för det är jag evigt tacksam.
Vårt fantastiska hus ger mig också energi. Det är så stort och så fint och så perfekt för oss. Det är värt att kämpa för att vi ska få leva vårt liv där. Gå på skogspromenader, studera sjön och fotografera ögonblicken.
Och så har jag fyllt 30 år. Trettio. Jag trodde inte att det skulle kännas så annorlunda, men det gör det. Äldre och förhoppningsvis visare. Förhoppningsvis tillräckligt modig för att göra allting bättre igen.
