carolinateodor

Jag ser dagarna som passerar. Jag ser Teodor som växer. Jag ser mormor. De säger att hon är sjuk men jag vill inte lyssna. För mig är du alltid frisk, mormor. Jag känner dina lena händer och jag hör dina ord om hur du inte kan sluta titta på min son. Och jag ser din blick som säger att du är du och att jag fortfarande är den jag alltid har varit för dig. Du säger ofta att jag är vacker, mormor. Om det är sant är det för att jag är lik dig.

 

Jag ser dagarna som passerar och jag är rädd att jag inte är rädd om dem. Tänk om de försvinner för snabbt? Tänk om jag borde göra annat? Göra annorlunda? Tänk om jag gör fel och ångrar mig sedan? Det enda jag är säker på är att när jag är närvarande, då är jag rätt. Men tänk om jag är det för sällan? Tänk om jag är trött för ofta men fortsätter att lägga mig för sent på kvällen och stressa för mycket på dagen? Tänk om allt är för sent en dag?

 

 

Halva sportlovet spenderade jag och Teodor i Uppsala. Vi tog tillvara på så många ögonblick som möjligt utan att stressa. Vi tog vara på tiden. 

 

 

 

 

 

 

 

Vi har fått bygglov nu så snart är det dags att börja gräva och bygga. Det känns fantastiskt och helt rätt men även overkligt. När vi var vid tomten för några veckor sedan gick jag genom skogen ner till sjön och mötte föräldrar med glada barn släpandes i pulkor som var på väg hem för att fika. Jag log stort emot dem och de log tillbaka. När jag skymtade sjön tårades mina ögon, det pirrade till i magen och jag kände tydliga rysningar längs armarna. Jag såg hur vackert snön glänste i solen och hur vuxna och barn njöt av skridskor och skidor. Snart är det vår verklighet och vardag men jag hoppas att jag alltid kommer att minnas den där känslan.

 

Känslan av att en dröm har slagit in.