carolinateodor

Ikväll fikade jag med en klok vän. Du har alltid ett val, sa hon, och hon har så rätt. Hur jävligt livet än är så har du ändå ett val. Eller flera, för den delen. En befriande tanke. Tänk på det. Välj hur du vill leva, tillåt inte dig själv att bli ett offer. Du kan välja att inte bli det. Faktiskt.

 

På grund av magsjuka tidigare i veckan har jag idag gjort minsta möjliga på jobbet. Jag gjorde det jag behövde och det gjorde jag bra men mer gjorde jag inte. Jag såg högarna på skrivbordet men jag lät de ligga och packade istället ihop datorn när arbetstiden var slut och gick hem med en ovanlig känsla inom mig. Jag kände mig NÖJD. Jag hade klarat mig över ribban med bravur och det räckte och blev över, oavsett hur högt eller lågt jag hade lagt den.

 

Tänk på det. Det är DU och ingen annan som väljer hur högt ribban ska ligga. Om du föreställer dig skillnaden mellan att riva gång på gång och att flyga över ribban och landa mjukt så blir valet ganska enkelt.

 

Det fanns nog någon sorts mening med den där tisdagen. Den var nog så positiv som den var för att jag lättare skulle klara av motgångarna som jag möttes av senare i veckan. Nog om det nu.

 

Igår var jag på personalfest på skolan. Det var en helt annan känsla i kroppen när jag satt på samma busslinje på väg dit igår kväll än vad jag brukar ha på mornarna. Det kan inte sägas nog ofta att mina kollegor är fantastiska!! Temat för kvällen var musik. Jag tillhörde Team Christoffer och vi fick bland annat tolka Små grodorna i genren rap och köra På minuten. Jag hade lite svårt att veta vad jag skulle göra av armarna när jag var groda och På minuten var betydligt svårare i verkligheten än det ser ut i Doobidoo. Eller kan jag skylla på vinet? Bilden nedan är från genrepet innan framförandet av Små grodorna. (Och ja, det är ett teleskopskydd jag har på huvudet)

 

 

Idag har jag varit precis så trött som jag förtjänar. Trots det har vi varit på tomten och markerat vilka träd som ska fällas och bevaras och sedan har vi besökt Liseberg. Teodor blev essen och rädd för både ninen och omten men han diggade kaninernas magi-show.

 

 

 

Ja, det var så kallt som det ser ut. Precis som det ska vara när det ska kännas att julen snart är här igen.

 

Idag var en lycklig dag. Jag har varit lugn, inte trött och jag har inte haft huvudvärk någonstans. Jag har andats, upplevt, varit närvarande och tänkt snälla tankar. Jag kan inte säga exakt vad det beror på. Jag kan bara uppskatta och välkomna. Och hoppas att det blir fler sådana dagar.

 

Morbror Andreas sov över här inatt. Teodor envisades med att kalla honom för "Moffa" och vi kan inte förneka likheterna.. Efter en frukost i ett lagom tempo gick vi till Universeum. Teodor stornjöt och jag också. Jag blev dock lite besviken när Teodor hellre ville titta på tråkiga ormar än fräcka dykare som hade vågat sig ner bland hajarna. Efter djuren åt vi pannkakor och sedan tog Teodor fart och sprang ut genom snurrdörrarna innan jag hann ifatt honom.

 

 

På eftermiddagen tog vi en tur till lekparken och jag struntade på något märkligt sätt fullständigt i att det var grått och regnigt. Det gjorde även Teodor som blev superpoppis bland ankorna. Antagligen berodde det på det gamla brödet som han bjöd på. Eller på hans nya, fina regnjacka.

 

Ikväll har jag simtränat. Det var ett par veckor sedan sist men takterna satt i. Det var som att jag flög både dit och hem med Säkert i lurarna och jag märkte knappt att det regnade på tvären. Nu blir det kvällsmacka så att även kvällen blir ljuvlig.

 

 

Vågar man gå och lägga sig efter en sådan här dag?

 

 

Det där om resten av veckans oflyt handlade främst om mindre mysiga sjukdomar. Jag vabbade torsdag och fredag. Vi gjorde det bästa av situationen och firade Teodors namnsdag med paket igår. 

 

 

För övrigt bröt jag mönster i veckan genom att köpa en ny sorts ansiktstvätt. Lite besviken blev jag dock när jag upptäckte att den var för stor för att få plats på ansiktstvättplatsen i badrumsskåpet. Har ännu inte kommit fram till var den ska stå istället. Och så finns det de som säger upp sig och flyttar till ett främmande land. 

 

Förra veckan hade Teodor bara en stövel med sig hem från förskolan. Var den andra fanns var det ingen som visste. En stövel borta och en stövel kvar. Så ovärt liksom. Då hade det nog känts mer värt om båda hade varit borta. Jag surade litegrann och funderade på om det var värt att köpa ett nytt par, för man kan ju knappast köpa en för halva priset.

 

I måndags morse var det mörkt och jävligt som vanligt den här tiden på året och det var som vanligt alldeles för få minuter kvar tills min buss skulle gå när jag och Teodor var påväg mot förskolan. Döm av min förvåning när jag lyfte min trötta blick en aning från marken och såg något som hängde och dinglade på en skylt. En STÖVEL! TEODORS stövel! Jag nästan jublade och skuttade runt av glädje och tacksamhet och Teodor flinade stort. När vi kom in på förskolan sprang Teodor fram till sin förskolefröken med stöveln i högsta hugg för att stolt visa upp den! Att fodret var genomblött var det ingen som brydde sig om. Det var en fin stund och jag är tacksam för den. Extra tacksam eftersom resten av veckan inte hade samma flyt.

 

Det kanske inte blev perfekt men jag gjorde mitt bästa och det räcker. Den här lilla meningen försöker jag få in i mitt huvud så ofta jag kommer ihåg. Tidigare idag tittade jag på bilder från den tiden då jag blev tvungen att fatta beslutet att jobba lite mindre och det smärtade att minnas hur skör jag var då. På något sätt känns det som att jag inte helt har läkt än men jag tycker mig kunna känna igen och hantera varningssignalerna betydligt bättre nu. Och det räcker, tills vidare.

 

I onsdags kväll kom mamma mormor på besök. Det var alldeles nödvändigt och supermysigt. Vädret var inte riktigt på vår sida men vi gjorde vad vi kunde för att få minnesvärda stunder ändå. Vi hann bland annat med att beträda vår älskade tomt samt besöka Nääs slott två gånger om, att äta räksmörgås med hisnande utsikt på Heaven 23, att tycka att vi tjänade pengar när vi shoppade på rea, att lära oss nya sånger där mormor säger ack, att springa ett galet jobbigt löplopp i ett lerigt Skatås och att mysa med underbare Teodor såklart.